Besökande Ord
This mus be it
30 mar 2012 av whatever
Det krävs en ganska rejäl fylla och närheten till en annan man, innan jag äntligen kan formulera exakt vad det är jag känner. Det har inte gått med mina närmsta vänner, det har inte låtit sig fångas i ord, det har blandats upp med en mängd andra känslor utan tydlig etikett. När man är förälskad är det spretigt inombords, det är lust och längtan och galenskap om vartannat och svårt att fånga. Men mitt uppe i ett alkoholrus och i famnen på en annan man som jag älskar, kan jag formulera det. Glasklart. Tydligt. Jag bryr mig om dig. Jag vill vara nära och ta hand om. Banalt, ja? Ja. Banalt. Men det kniper inom mig när jag tänker på att du skulle vara ledsen och jag vill hjälpa och hålla om och trösta. Min tröst är inte välkommen eller önskad men jag vill ändå. Det är en kärlek som äter ur min tomhet och som inte släpper mig en millimeter. Gång på gång får jag bevisat för mig att inget finns. Gång på gång rusar jag ändå vidare. Bara dumskallar faller in. Jag faller och faller och faller och jag faller ur famnen på han jag älskade en gång och säger lyssna nu, så här är det. Ditt leende är en tagg i mig och det går en stöt (ja - en stöt! visst är det en kliché) genom bröstet när vi ses varandra i ögonen. Jag är ledsen att alla uttryck och ord är så slitna, kanske har jag varit kär för många gånger. Ska jag formulera min längtan, nu när jag vet exakt hur jag känner? Jag vill glida in vid din sida, i tomrummet som jag inbillar mig är där. Ta plats och finnas till. Få det att fungera trots att det verkar helt åt helvete. Jag tror att jag älskar dig, för vad det nu är värt. Jag tror att jag måste lämna dig och jag vågar inte men jag blir sjuk av att gå och känna utan att vara nära. Det finns för många saker omkring och jag knäcks av ingenting.
Det krävs en ganska rejäl fylla och närheten till en annan man, innan jag äntligen kan formulera exakt vad det är jag känner. Det har inte gått med mina närmsta vänner, det har inte låtit sig fångas i ord, det har blandats upp med en mängd andra känslor utan tydlig etikett. När man är förälskad är det spretigt inombords, det är lust och längtan och galenskap om vartannat och svårt att fånga. Men mitt uppe i ett alkoholrus och i famnen på en annan man som jag älskar, kan jag formulera det. Glasklart. Tydligt. Jag bryr mig om dig. Jag vill vara nära och ta hand om. Banalt, ja? Ja. Banalt. Men det kniper inom mig när jag tänker på att du skulle vara ledsen och jag vill hjälpa och hålla om och trösta. Min tröst är inte välkommen eller önskad men jag vill ändå. Det är en kärlek som äter ur min tomhet och som inte släpper mig en millimeter. Gång på gång får jag bevisat för mig att inget finns. Gång på gång rusar jag ändå vidare. Bara dumskallar faller in. Jag faller och faller och faller och jag faller ur famnen på han jag älskade en gång och säger lyssna nu, så här är det. Ditt leende är en tagg i mig och det går en stöt (ja - en stöt! visst är det en kliché) genom bröstet när vi ses varandra i ögonen. Jag är ledsen att alla uttryck och ord är så slitna, kanske har jag varit kär för många gånger. Ska jag formulera min längtan, nu när jag vet exakt hur jag känner? Jag vill glida in vid din sida, i tomrummet som jag inbillar mig är där. Ta plats och finnas till. Få det att fungera trots att det verkar helt åt helvete. Jag tror att jag älskar dig, för vad det nu är värt. Jag tror att jag måste lämna dig och jag vågar inte men jag blir sjuk av att gå och känna utan att vara nära. Det finns för många saker omkring och jag knäcks av ingenting.
Inte bara Ordare kan och vill skriva, varje dag publiceras ett ord skrivet av någon av alla våra besökare.
Vill du skriva ett ord här?
Vill du skriva ett ord här?