Althea

Förvirrande...

19 maj 2013 18:04
Han kom på kvällen. Satt i sex timmar vid mitt köksbord. Vi pratade om allt och inget. Om ex, om film, om livet, om barnen, om politik, om ungdomen, om utmattning, om skolan, om jobbet. Vi konverserade med en sådan lätthet att jag blev lite själv förvånad. Jag tyckte om det jag såg. För han kändes ärlig. Öppen. Kärleksfull. Vettig. Intelligent. Jag sa senare att jag inte vill ha bråttom, inte stressa. Egentligen kanske jag ljuger, men det kändes bättre för mig. Att om jag behöver backa kan jag backa.

Idag cyklade jag nedför backen med min cykel. Jag hade hans tårar framför mina ögon hela vägen ner. Men en del av mig kände mig ändå fri. Att leva. Att gå vidare. Att låta mig själv läkas. Att faktiskt känna ett pirr i magen av den skäggige. Men jag kan ändå inte låta bli att känna ett stygn av dåligt samvete för tårarna på han kind även om det är hans eget val. För vad gör man då man är orolig för att någon ska göra sig själv illa?

««

[bläddra]

»»

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress: