Althea

Hjälp!

22 maj 2013 20:35
Så jag lämnade honom där på sängen. Det absolut svåraste jag gjort. På vägen hem grät jag. Jag har aldrig sett honom så knäckt tidigare. Egentligen borde jag vara glad. Det är ju hit jag har strävat. Behandlingshem. Det var ju det som skulle göra att jag kunde leva med honom. Men den största delen av mig är rätt så likgiltig. Jag har ju gått vidare. Om jag lägger till nostalgin så kan jag känna igen hur det kändes att vara tokförälskad i honom. Men rent logiskt så fungerar det inte. För mycket är trasigt och för mycket har hänt. Framför allt har jag redan gått och det gör det så svårt att vända om. Men en stor del av mig ville det. Vända om. Sätta mig på sängen och säga, snälla säg att det är jag och du för evigt. Men jag fortsatte köra medan kaoset spred sig till hela kroppen. Den skäggige kom på kvällen och vi kysstes. Efter dagens turbulenta händelser så kändes det mindre än det borde. Idag har jag gråtit och analyserat varför fjärilarna han gav mig i magen försvann så fort. Kanske är det för tidigt. Men framför allt måste jag sluta jämföra. Sen insåg jag hur skadad jag är. I ett helt år har jag strävat efter att han ska bli nykter. Hans problem har blivit mitt problem. Min oro över att han ska dricka, putta bort mig, inte vilja vara med mig har gjort mig stum. Jag har svårt att känna något just för att jag har lagt ner så mycket energi på att INTE känna. Hur öppnar man ett hjärta utan att dö av rädslan att bli sårad? För herregud vad han är fin. Underbar. Fantastisk. Men jag backar. Backar och backar. För hans känslor för mig skrämmer mig. Han känner så mycket. Så fort. Jag hinner inte med. Samtidigt ställer han inga krav. Han kan ta ett nej. Han kräver inget av mig utom det faktum att få tycka om mig. Kanske det sitter mer i mitt huvud. Jag måste slappna av och ta det för vad det är. Att denna gång vara den som blir älskad mest. Kanske jag förtjänar det. Att bli omtyckt. Att bli älskad. Kanske bara leva i den känslan tills mina murar släpper. För jag vet. Paniken sitter bara i mitt huvud. Eller rättare sagt, det dåliga samvetet.

Tillbaka till sidans topp