Pick me up | Anne - Ord på Ord

Pick me up
2 sep 2010 21:05

Livet kryper omkring under skinnet på mig. Känner mig flådd och rastlös. Livet kan dra åt helvete och lämna mig ifred, tack, och detsamma gäller alla människorna, varför måste de vara så svåra.

Nej, de är inte svåra, det är jag. Jag är svår och jag tänker för mycket, det är bättre att bara flyta med, att hålla håven öppen och ta emot det som ramlar i den.

Det är värdelöst att tänka i bättre-sämre, det är värdelöst att tänka, det är värdelöst.

Jag läser Carsten Jensen igen, Sista resan den här gången. Han skriver om Carl Rasmussen och just där jag är just nu handlar det om tvivlet, det där som ständigt återkommer, frustrationen över att livet aldrig blir utrett, vägen aldrig riktigt klar. Flykten från svärtan som ständigt kommer ikapp en trots att man söker hålla den ifrån sig med näbbar, klor, pensel.

//

Att sjunka ner i det svarta leder bara till nåt svartare, men att tända alla lampor och låtsas som att mörkret inte finns bara för att det är ljust i varje hörn gör livet halvt.

Jag vet inte hur man gör, hör ni det? Jag vet inte hur man gör med detta livet.

Jag vill ha den där genvägen, jag vill ha den magiska extrabanan där man kan proppa i sig konstiga svampar som dansar omkring framför en. Åt Satan med allt, jag önskar att jag hade kraften att bara bryta mig ut, hoppa över skaklarna som binder mig vid meningslösa bördor, skaka av mig alla ok och springa hysteriskt fnittrande in i solnedgången.

Åt helvete med allt, säger jag bara, åt jävla helvete.

Men jag gör det jag ska och jag håller min svärta i bröstet och jag köper fem burkar krossade tomater för tjugo kronor och jag tar vagnen hem för det är tungt med konserver och vagnen krånglar och jag kommer hem efter flera timmar och lagar mat, svampjox, med helt vanliga svampar, skogschampinjoner, till mandelpotatis.

Och jag är meningslös, meningslös, meningslös, och allt som jag kan kan någon annan bättre och egentligen så kan jag inget alls och jag begriper inte att folk inte oftar flyr i vild panik när de ser mig komma.

Jag är så trött och jag får aldrig sova och jag vill fan ta mig bara dö.

Hej, det är jag som är Anne. I den yttre världen har folk börjat kolla in mig som fan, jag vet inte om det är nåt magiskt kilo som precis försvunnit, i den yttre världen lyser folk upp när de ser mig, i den yttre världen får jag folk att skratta sig hjälplöst fördärvade med en charmig blandning självironi och kaxighet, i den yttre världen hinner jag knappt med alla som vill träffa mig och som jag vill träffa.

I den yttre världen är jag diva som håller hov.

Här inne är jag i själens mörker, idag.

Varför kan man inte få vara sitt yttre ibland, bara en liten stund? Allt det där ytliga som fungerar så bra och glider så skönt.

Och nån gång ska jag skriva nåt om ytan, påminn mig om det, om att vara snygg och ful och osynlig och synlig.

Men nu ska jag väl göra nåt för att tycka om mig själv igen. Krama mina knän eller diska eller sova, vad vet jag.

Man skulle ha haft glass.

Tillbaka till sidans topp