To bring you pain | Anne

To bring you pain
26 jul 2010 10:08

Fysatan vad livet inte är vackert ibland. Vad människor inte är vackra ibland.

Jag kom hem för en stund sen. Jag har tillbringat natten med en ung man som förvisso håller på att få ihop det med en tjej han gillar väldigt mycket, men han vill vara lite svår så när hon ringde honom igår valde han att inte svara. När hon skickade sms sa han att han kunde svara en annan dag.

Och nu när de ändå inte var ihop på riktigt, ja, då var det ju bara dumt att inte passa på att ha lite roligt, man vet ju aldrig när den chansen kommer igen om man ska hålla på och bli stadgad och sådär.

Och jag? Jag vet inte ens varför jag följde med. För att det var enklare än att låta bli, kanske. För att jag ville att nånting skulle hända, för ett brott i tristessen. För att jag fick ett mail på fejjan som i sin helhet löd "Jag förstår. Förlåt Anne" som jag ville glömma bort. För att han ville ha mig med en gång innan och att inte följa med visade sig spela lika lite roll som att följa med.

Sexet var naturligtvis meningslöst, men nu kan jag iallafall inte säga att jag har spindelväv i byxan på ett tag igen.

Han sa nåt om att jag skulle passa på nu, att det nog inte blir fler chanser, och jag skrattade sådär som bara nån fullständigt okänslig kan skratta. Sen petade jag i det där som i ett intressant sår, frågade vad sjutton han sysslade med och vad han trodde hon skulle tycka om hans förehavanden.

Jag vet knappt vem jag är. Det är nåt hårt i bröstet där det förut bodde en mjuk fågel som sjöng och fladdrade med sina vingar. Jag kan inte hitta ett spår av sentimentalitet, inget mjukt.

Jag vaknade tidigt och drog. Han sov, naken och tunn, tungt, och jag smög omkring på hans knarrande golv och letade rätt på mina kläder och gick.

På vägen hem svarade jag på mailet, "Vadå förstår? Vadå förlåt? Är det allt? Really?" och först när jag tryckt på skicka insåg jag att klockan var halv åtta på morgonen, det står i meddelandet att det är skickat via facebook för mobilen, och att mina planer att festa bort gårdagen var stort uppslagna över hela fejjan.

Nu är armarna inte så observant. Och vi vet ju hur mycket han bryr sig. Men det bor en liten skärva i mig som gottar sig i att han kanske lägger ihop de här sakerna och drar lite smärta ur det. Särskilt eftersom det inte ens var meningen, först.

Nej, idag är inte min stoltaste dag. Nu skakar vi av oss, tar en dusch och åker och badar. Sista, sista, sista dagen av semestern. All good things must come to an end.

Tillbaka till sidans topp