Anne
Helgprat
11 maj 2008 21:55Jag har varit ledig i helgen, och det har på det hela taget varit bra.
Det är lustigt bara, hur ju mer man far runt och ju mer man gör och ju fler man träffar, desto fortare går tiden och desto mer kommer man på som man vill göra.
Men på det hela taget bra, alltså. I fredags gick jag hem med en kollega efter jobbet, vi åt räkor och delade på en halvflaska vitt vin innan vi bestämde oss för att ta en promenad. Tre timmar, åtskilliga kilometer och en väldans massa prat senare var vi hemma hos henne igen. Det var sent, så jag sov över.
På lördag morgon satt vi i kollegans trevliga kök vid den öppna balkongdörren och delade en riktig helgfrukost, med smoothies och brie och varsitt kokt ägg. Utpratade efter nattens äventyr, så det blev bara lite lojt småprat, men sällskapligt. Efteråt promenerade vi bort till torget där vi jobbar, jag fastnade inne på jobbet en bra stund och passade på att ta några rejäla pratstunder med kollegor jag inte sett på ett tag.
Men jag hann shoppa lite också, botaniserade lite på bolaget och kom hem med en halvflaska gula änkan ("men den här har jag ju inte smakat!") bland annat. Veuve Clicquot, och så Lapin Kulta. Såklart. Dessutom var jag in på åhléns, fyllde på mitt lager av linnen.
På lördag kväll var det meningen att jag skulle iväg och vara social, men jag hade inte riktigt energi till det, utan blev hemma med slutet av Victoria Glendinnings biografi över Leonard Woolf istället. Ångrar inget.
Idag har jag varit ute och promenerat i ett par timmar, fastnat på mataffären på torget här i närheten där jag träffade en gammal bekant som jag pratade bort någon timme med, lagat en massa mat (yay! Matlådor!) och legat ute på gräsmattan med ett par besökande vänner. Dessutom hann jag läsa <I>Promises to Keep</I>, en roman av Charles de Lint som jag på nåt sätt lyckats missa när den kom för nåt år sen men som jag upptäckte när jag gjorde min mastodontorder på adlibris härförleden.
Det har varit en bra helg. Det har det. Men jag vet inte när jag ska hinna ta itu med de där dammråttorna som på något mystiskt sätt har invarderat alla hörn.
Nåja. Ett steg i taget. Inget att jaga upp sig över.
