Anne
Ett moln i bröstkorg
18 maj 2008 20:48Jag har jobbat helgen och är ganska trött.
Jag är singel. Det började egentligen i slutet av juli ifjol, men det är först nu som jag börjar ha ett eget liv alldeles för mig själv.
Innan jag blev singel var jag tillsammans med någon i tio år, om än med vissa avbrott, och innan dess var jag tillsammans med någon annan i kanske ett och ett halvt.
Den jag blev singel ifrån saknar jag inte. Det var färdigt. Han har tryckt in mig och mitt från märkliga håll, sådär så jag fortfarande närmare ett år senare kan känna hur delar vecklas ut, och i vissa fall rentav <I>poppar</I> ut. *pop*
Efter honom hade jag någon annan i ett par berusande korta veckor, någon som jag fortfarande försöker vänja mig vid bristen av. Det är han som är mitt kärleksbekymmer: det är hans armar jag tänker på, de gånger armar föresvävar mig, och det är hans håriga bröst min näsrygg söker där mellan dröm och vaka. Det är lustigt hur fort det där går ibland, hur fort kroppen blir självklar med en annan kropp. Hur långsamt, å andra sidan, den blir van vid bara sig själv.
I januari träffade jag någon som väldigt gärna ville avhjälpa min singelhet, och vi dansade en lustiger dans i några månader, och han lärde mig mycket, men bland lärdomarna fanns detta att jag rår mig själv nu och mer för var dag. För att någon annan ska få lägga band på mitt liv så ska det vara en exceptionell någon. Och tunna tunna band med mycket giv.
Och det är så det kommer sig att denna söndagskväll finner mig i köket, där jag njuter för fulla muggar av att laga mat bara till mig.
Jag tycker om att hitta på ny mat, och numera behöver jag inte göra det vingklippt av någon annans äter/äter inte-lista. Grönsaksdiskarna är ett paradis av möjligheter, och när jag står i köket och skär till aubergine och nynnar med Blackmore´s Night medan solen har sjunkit till precis den där höjden att undersidan av de mörka, regntunga molnen, och den våta asfalten och de orangeröda garagen mittemot och det gröna gröna i träden lyser upp och blir gyllene. När jag står i köket, i det här ofantliga ljuset, och tar en och annan jordgubbe som inte alls är en guilty pleasure utan nåt som jag glatt köper mycket av för järnets skull... Då förstår jag, att här lever jag, och andas, och är, och frodas;
Och att om det så fortfarande värker i bröstet ibland efter någon som jag älskar och saknar, så lever jag, och hjärtat mitt det fungerar alldeles utmärkt, och är fullt av kärlek som det både ger och tar emot, och jag är människa och runt mig finns det en hel fantastisk värld att upptäcka. Sorgen i hjärtat är en tyngd, en liten mässingsvikt som förvisso dämpar livsyran ibland men som inte på långa vägar får hjärtat att stanna.
Nära hjärtat finns en hisnande mängd riktigt goda vänner. Närmast hjärtat är det förvisso fri rymd, men bara till husbehov. Där svävar det, och bultar.
Jag vill nog ha det såhär nu.
