Anne
Anne Goes Meta
18 jun 2008 21:16Jag gillar att skriva på nätet. Jag upplever ett behov av att formulera mitt liv och låta andra ta del av det, i bästa fall ta del i det. Som jag konstaterat tidigare har jag gjort det på det ena eller andra stället ganska många år nu.
Anledningen till att jag i princip övergivit min lj till förmån för sporadiska uppdateringar här på Ord är att den blev väldigt sluten och negativ.
Jag har aldrig varit den där personen som vill sätta upp mål och regler kring vad hon gör, har aldrig känt behovet av att delta i olika bloggutmaningar eller uppdatera med regelbundna intervall eller över huvud taget staka ut vägar för det här skrivandet. Inte för att jag inte skulle vilja, men hittills har det här skrivandet liksom bara varit nåt jag gjort. Det har hänt, och det har blivit vad det blivit, och det har givit mig väldigt mycket tillfredsställelse.
Men nu, som sagt, har min lj liksom dött på något sätt. Dels har den under de senaste nio månaderna, som jag också nämnde tidigare, mest kommit att handla om förlorad kärlek och oviljan att släppa densamma. Det har i sin tur varit saker som jag inte varit så sugen på att skriva öppet om, så de flesta poster har varit låsta till folk på min friends list, vilket betyder att det stora delsyfte med att skriva offentligt som är nytt blod och nya vinklar i oväntade kommentarer har blivit helt omintetgjort i samma takt som flera av vänskaperna jag odlat på lj sammanstörtat i sviterna av relationsdramatik på annat håll. (Hej långa mening, oj vad snårig du blev. Synd att jag är för lat för att göra nåt åt dig.)
När jag klickade på den där länken där det stod ledigt här på Ord var de här sakerna inget jag reflekterade särskilt medvetet över. Det är snarare saker som utkristalliserat sig under resans gång. Men i takt med att jag blivit medveten om det inser jag också att jag ändrat min laissez-faire-attityd till det här plitandet jag ägnar mig åt. Inte bara att jag valt att försöka underkasta mig ett minimikrav på hur ofta jag ägnar mig åt spontana outpourings of feeling; jag finner i mig själv en stark ovilja mot känslomässigt fulbloggande av arten "oj vad det är synd om mig". Inte för att det stör mig när andra ägnar sig åt det, om det nu alls behöver disclaimas.
Jag bara insåg att det inte är nåt jag mår bättre av. Och må bättre, det är en vara som det inte nödvändigtvis råder överflöd av hos mig just nu.
Men en av de där vännerna på lj, en som jag fortfarande i allra högsta grad räknar till mina, har lärt mig hur mäktigt det är att kunna fokusera på de bra sakerna i livet trots att man känner sig ganska så på botten av tillvaron. Jag vet inte om hon vet hur imponerande hon är (hej Kit! <3), men jag vet. Och jag inspireras.
Det här kan mycket väl vara ett snårigt sätt att förklara varför jag varit så förtegen den senaste veckan eller så, det förtäljer inte historien.
Men jag känner på mig att det vänder nu.