Anne
Through a Glass, Darkly
9 jul 2008 00:13Ibland när hjärnan är mogen räcker det med lite oväntad input för att det ska dyka upp insikter.
Jag hade en sällsynt attack av tv-tittande idag (första gången tv:n var på sen 8:e juni då jag kollade på F1 i en halvtimme ungefär innan Räikkönen körde av och jag lessnade och tog en promenad istället...), fick plötsligt för mig att jag skulle zappa lite. Hade nästan bestämt mig för att ge upp det företaget när jag såg att Doctor Who skulle börja alldeles precis; eftersom jag har minst en vän som höjer serien till skyarna så tyckte jag att det kunde jag ju titta på.
Nu visade det sig att avsnittet som gick idag var säsongsavslutningen för 1:a säsongen, dvs ett ganska dramatiskt avsnitt. Utan att avslöja alltför mycket så handlade det om att förlora folk man håller av...
Och jag insåg att jag förstår sådant på ett annat sätt nu än vad jag gjorde tidigare. När jag var yngre och såg eller läste om folk som blev av med sina vänner och älskade på olika sätt och försökte sätta mig in i hur det kändes kunde jag inte föreställa mig annat än att det var världens ände. Människorna du har omkring dig är vad din värld består av, dess själva byggstenar. Vad finns det kvar om dessa tas ifrån dig?
Men nu, när jag tittar på det här enormt dramatiska avsnittet (jag skäms inte för att erkänna att tårar förekom i min tv-soffa, trots att jag inte har särskilt mycket känslor investerade i de här karaktärerna eftersom jag inte sett resten av serien...), så inser jag att jag tänker på förlusterna på ett helt annat sätt.
Man förlorar folk. De dör, de förändras, de slutar vilja vara nära dig och försvinner. Ibland rasar en del av världen när en byggsten rycks bort, men med tiden växer det kanske in en buske över raset, eller kanske hamnar de där sönderrasade bitarna i nån annan konstellation i ett anant hörn av bygget och det där stället där raset ägde rum, där blir det ett utstuderat ingenting, man ställer kanske en kartong på platsen så att man slipper se att det är så tomt men något av värde är svårt att ställa där. Eller så sopar man bara undan rasmassorna, slänger upp lite spånskiva över de värsta hålen, ställer dit en figurin man hittade på myrornas för fem spänn och lever vidare som om mer eller mindre inget alls hänt.
...
Vad jag skulle komma fram till var iallafall att världen tar aldrig slut. Inte permanent, inte förrän du själv dör och är borta. Visst känns det som att allting rasar ihop och rycks ifrån en, men oavsett hur på botten av tingen du är så nog förbannat kommer där en dag när du hör fågelsång, känner gräs mot tån och en doft av sav och liv i din näshåla. Det kommer andra människor, och de blir byggstenar som kan, och ibland rycks, ifrån dig, och du överlever.
För det är alltid du, och livet, som finns kvar. Så länge du lever har du dig själv, och du kanske är en tvivelaktig figur eller en riddare av den sorgliga skepnaden, med trasiga skor och föga vett i skallen, men du lever och en gång ska du åter frodas.
Det gör det ju lättare, på sätt och vis. Vet man att mänskorna kommer och går, och att allt en dag skall bliva stoft och mull, så tar det väl udden av det där gåendet. På sätt och vis.
Men å andra sidan så kommer man ju ihåg. Man har ett minne, och varje kärlek och varje förlust är sitt egna hörn som man måste ta i beaktan när man inreder. Visst har världen blivit större, och kanske kan man numera befinna sig i den med något större förtröstan efter att man varit på någon slags botten och vänt, mött sin egen blick i spegeln och tagit sitt eget mått, men människor är fortfarande det största som finns, och det osäkraste. Det oumbärligaste.
Rätt vad det är inser du också att du själv är en ny version av dig. Den nionde, tionde eller 477:e i ordningen; det spelar egentligen ingen roll. Saker hände, människor försvann eller kanske gjorde du ditt yttersta för att de skulle leva kvar som förr, och själv är du oåterkalleligen förändrad och ny.
Men även om erfarenheten gör det lättare att bära nya förluster, man är av med någon slags oskuld, vänjer sig vid tanken på nåt sätt och klarar av att leva vidare; även om man inte längre lever i ovisshet om, utan istället i trots mot allt man vet kan drabba en...
Så är varje ny förlust på sätt och vis även en upprepning av de gamla. En dubbel-, trippel-, hundraförtifrippelexponering, där förlusterna samlas lager på lager, genomlysta av din såriga blick.
Och ju längre man lever, tänker jag mig, desto tjockare blir det här lagret av minnen som aktiveras när man blir berövad någon man håller av.
Det betyder inte längre *allt* att förlora den där personen; men det betyder mer, det knyter an till så mycket mer än man kunde föreställa sig när det enda man förlorade var allt.
* * *
Så det var vad jag tänkte på, när jag såg mitt första avsnitt av Doctor Who.
Jag tror jag ska försöka se mer av serien.
