Anne
Oh Lord! Please!
1 aug 2008 00:51(...don´t let me be misunderstood!)
Folk säger att jag är snäll. Det tycker jag är ganska intressant. Inte för att jag nödvändigtvis misstycker eller är av en annan åsikt, jag vet liksom bara inte om jag just är särskilt mycket mer snäll än någon annan.
I det sammanhanget är det ju åtminstone uppfriskande när någon (som jag faktiskt bemödat mig om att vara ganska vänlig mot större delen av tiden, när jag inte blivit alltför uppslukad av att munhuggas vill säga)dyker upp och pressar ur sig att han undviker mig, inte för att jag är hemsk eller så utan för att jag är för *maffig* för att man ska orka med mig.
Jag vet ju förstås vid närmare eftertanke inte om maffighet och snällhet står i motsats till varandra.
Det är roligt, det här med att vara maffig tar jag som en komplimang, samtidigt som jag tar undvikandet som en ganska tragisk sak. Jag är ganska maffig, faktiskt. Jag menar, det är en träffande beskrivning på både det ena och det andra sättet.
Jag kan vara väldigt gåpåig och sista-ordet-vinnig när jag sätter den sidan till; jag kan lära mig nästan vad som helst, hantera nästan allt du slänger i min väg, intressera mig för det mesta och se det positiva, fascinerande eller solkigt vackra i större delen av tillvaron.
Det blir bara bättre av att jag dessutom har en ganska maffig uppenbarelse. Saftig bakdel, svallande hår, en urringning som visserligen bleknar bredvid syrrans men som ändå är ganska långt ifrån att glappa tomt; runda armar, fylliga läppar och lår som gnider mot varandra när jag går. Vader som alldeles uppenbart är gjorda för både att stå och att gå på, men på ett ganska snyggt sätt (åtminstone om man svänger åt det hållet).
Jag är inne i en process som går ut på att lära mig att uppskatta min fysiska maffighet. Samtidigt som jag alldeles visst det tycker att jag borde röra på mig mer och kanske losa nåt kilo (och jaja, jag ska) så är det liksom såhär jag ser ut. Det här är min grundform; inte just hiskeligt fet eller så. Men maffig.
Och här, när jag som bäst är på väg, lär jag mig att jag inte bara kan vara god (och snäll!), utan att det till och med kan bli för mycket av det goda.
Jag känner mig lite som Spock när jag säger:
"Fascinating."
