Anne
Stilla, stilla. Lycka.
16 aug 2008 15:07Jag har ju sagt att jag inte tänker låta mitt Ordskrivande urarta till att bara handla om mitt trassliga kärleksliv. Och det tänker jag inte heller.
Dessutom är mitt kärleksliv, i den gängse bemärkelsen, fullständigt obefintligt för tillfället.
* * *
Med det sagt så skummar jag trots allt över som ett vårbubbligt träd, och kan inte helt låta bli att skriva om det.
För. Ja, han ger mig fjärilar, och är vacker, och kramar mig på ett sätt som får mig att aldrig vilja släppa taget. Och en gång lade han sin arm om mina axlar och mina knän skakade resten av dagen, och på natten kunde jag knappt sova.
Och ja, när vi försiktigt nosar på varandra i privata samtal, när jag väl kommit över impulsen att bara peta på honom för att sedan hysteriskt fnissande springa och gömma mig (...) ja, när vi väl pratar, då är det som att öppna en present, och däri ligger allt du någonsin velat ha och en hel del sådant du inte kunnat drömma om ens i din ljusaste vision om livet.
Och här är brytpunkten, och semestersommaren är slut och han är borta ur mitt dagliga liv igen. Nu börjar något annat.
Jag vet inte om vi kommer att ses mer, eller hur i så fall. Jag har försökt tala om för honom att jag kommer att sakna honom och gärna träffas, och jag kan inte veta om han förstår att jag menar det och hur mycket, och jag vet inte var han står även om han är den som plockar upp det jag säger och ler och säger att han är likadan.
Jag vet bara att jag har honom djupt rotad i mitt hjärta, och att det känns varmt och fullt där, och det kommer nog inte bli ändring på den punkten på ett bra tag.
Jag vet också att det jag behöver göra nu är att släppa det så gott jag kan, att fröjdas över värmen i mitt bröst och leda den här glada energin in i roliga projekt, inte sitta här, som jag gör, och tänka på ljuset i hans ögon, eller hans varma händer, eller på vad som skulle kunna ske och hur.
Det kommer som komma skall. Det ligger inte enbart i mina händer.
* * *
Livet, livet.
Det är ju höst på gång, inte just klimatmässigt kanske (fast nog har det blivit kallare, det kan man alls icke bestrida. Hade till och med på mig ett par jeans i veckan, obscent tajta jeans som jag knappt tittat åt sen i vintras nån gång men GUD vad min rumpa visst det kan bära opp obscen tajthet) men i livet. Höst, alltså, på det där brytpunktssättet, det där ta ut nya riktningar och smida hisnande planer-sättet, det där gud vad allt ändå är möjligt och här sitter jag och sprängs av viljor och drömmar och ambitioner och livsglädje-sättet. Och lite, lite på det där ja, snart kan jag ha obscent tajta jeans och fantastiskt heta stövlar och stickade tröjor och sjalar på mig alldeles jämt, vilken lycka!-sättet.
Jag överväger en universitetskurs. Jag har en som jag kommit in på.
* * *
Men det allra, allra bästa just nu, är alla människor jag har omkring mig. Alla vänner jag har.
Jag är en såndär självtillräcklig jävel för det mesta, svårt att förlita mig på andra eller ens söka dem när jag har det tungt; men igår sträckte jag ut mina händer efter vänner, och oj vad de svarade, och lät mig prata, och prata, och prata, och visade mig på livets förunderligheter och också glass.
Sent igårkväll stod jag med hundratals människor på Gustav Adolfs Torg och beskådade Circo da Madrugada. Jag vet inte ens riktigt hur jag ska beskriva uppelvelsen; som en del av kulturkalaset har det på ovan nämnda torg rest ramverket till en kupol: och hängande från denna kupol, och på kullerstenen under den, uppträdde en akrobattrupp med så mycket hjärta och begåvning att åh, jag hade kunnat stå där hela natten.
De gör om det ikväll. Gå och se, den som har möjlighet!!!