Anne
Growing up
4 sep 2008 23:00Jag har alltid sett mig själv som lite udda. Någon som inte riktigt vet hur man umgås, vad man pratar om, vilka man får prata med, när man får tycka om folk (jag bara gör det, och fort). Så länge jag kan minnas har jag stått lite vid sidan av, ställt mig lite vid sidan av, sett folk födas och dö och gifta sig och bilda familj, men aldrig reflekterat över att det där är något som rör mig. Något som jag förväntas förhålla mig till.
Men det är en del av livet. Man måste inte gifta sig och man måste inte bilda familj, men man måste förhålla sig till fenomenet på något sätt. Det går inte att bara fly från det och leka vattenkrig hela livet, även om man önskar att man kunde.
Jag har aldrig drömt om en familj. När jag var liten tyckte jag att det var lite barockt att mina kompisar pratade om vad deras barn skulle heta och hur många de skulle ha.
Men det slår mig att jag faktiskt skulle kunna bilda familj. Jag skulle kunna träffa någon som är fin och bra, och vi skulle kunna gifta oss, och sen skulle vi kunna göra ett gäng barn och bo i ett radhus och det skulle vara fart och fläkt och liv i största allmänhet. Många gör så. De allra flesta bildar familj. Familjen är en grundläggande enhet i mänskligt liv.
Jag vet inte om jag lyckas förmedla hur bisarrt det är för mig. Inte för att jag tycker att det är nåt fel på familjer eller så, och jag antar att det låter ganska commonplace att säga att familjer är vanligt förekommande, haha. Men jag kommer liksom från andra hållet i den här frågan; bilda familj har alltid varit en vuxengrej som faktiskt inte rör mig, som jag inte ska befatta mig med.
Och så plötsligt så är jag vuxen, och folk runt omkring mig är i full färd med att föda barn och gifta sig och köpa hus. Jag gläds med dem, det gör jag, och det är inte just att jag är avundsjuk heller, för vad hjälper det? Jag måste ändå leva efter mina förutsättningar, ta mig dit jag vill från den plats jag faktiskt befinner mig på, inte från någon fantasiplats i någon annans liv.
Och jag vet inte än om jag vill bilda familj. Jag menar, det är ju inte ens säkert att tillfället kommer att uppenbara sig, men ifall det skulle göra det. Så vet jag ännu inte om jag vill. Men jag har börjat tänka på det, litegrann, och det känns som en modig sak. Som något som jag flytt ifrån väldigt länge och nu sätter mig ner och möter. Något som jag vänder och vrider på, något som jag undersöker. Något som riskerar att bli en dröm och som därför riskerar att faktiskt inte gå i uppfyllelse.
* * *
Jag har egentligen inga drömmar. Jag vet inte varför, men kan väl tänka mig ett par anledningar. Antingen är det för att man faktiskt är väldigt sårbar med drömmar; ju mer man vill något, desto värre blir det om man faktiskt inte lyckas åstadkomma det. Jag är feg, helt enkelt.
Eller så är det för att jag har dålig fantasi.
* * *
Men min syster är hemma igen. Vi har seglat iväg på vår månad av sammanboende och prylkaos innan jag flyttar in till min alldeles egna lägenhet i oktober. Jag funderar lite på vad jag vill ha för möbler, och har lite ont i magen över hur jag ska få dit alla mina prylar (har varken bil eller körkort själv, och även om bekantskapskretsen bjuder på ett par körkort så är det himla ont om bilar...), och så vet jag inte om jag kan med att be folk hjälpa mig att flytta. Jag har inget emot att vara en god vän åt andra, och hjälpa dem med precis vad som helst, men när det är jag som behöver hjälp... så går jag i baklås.
Jahapp.
Men det jag skulle säga om min syster var iallafall att det trots kaos är gott att ha henne hemma. Vi pratar massor, särskilt hon, och när jag är borta hemifrån hela dagarna så blir det ändå disk.
Det har ändå sina ljuspunkter att bo tillsammans med någon.
Japp.
