Anne
Revisionär
5 sep 2008 15:21Jag tänker på det här med att berätta historier. Eller snarare, att berätta *sin* historia, eller sina historier.
Uppenbarligen är det ju det enda sättet att lära känna nya människor på; har de inte varit med från början så måste man på nåt sätt fylla i luckorna, kortfattat berätta vad de missat och försöka sätta sig in i vad man själv missat av den andres liv och förehavanden.
Jag har så svårt för det där. Det är egentligen ganska lustigt, med tanke på att jag trots allt fantiserar om att bli författare en dag, men jag är kass på historier.
Jag menar, jag har svårt att se att det egentligen finns något att berätta. Jag har inte gjort nåt spännande, och det jag har gjort det kommer jag inte ihåg så himla mycket av. Jag får därför lite prestationsångest när jag tänker på att lära känna nya människor.
Fast det där är värre ibland än annars, och det var inte vad den här texten skulle handla om.
Den aspekt av historieberättandet som sysselsätter mina tankar som mest för tillfället är istället revisionismen.
Historierevisionism låter ju lite fult sådär i största allmänhet. Det är ett beteende som personer och nationer ägnar sig åt för att få sig själva att framstå i så god dager som möjligt; gärna ska det till slut leda till att man kommer fram till att man själv (som individ eller nation) har ett gudomligt upphov och är jordens rättmätiga härskare. Eller så.
Men i egenskap av människor lever vi mitt i ett ständigt flöde av historier. Tar vi inte del av någon annans så har vi huvudet fullt av våra egna. Och det är ju inte det att vi hör samma historia en gång, och att det sen kommer en ny; snarare så har vi vid olika tillfällen i våra liv olika favorithistorier, som berör oss särskilt djupt eller uttrycker vårt dåvarande jag särskilt fullständigt, och dessa blygs vi inte det minsta att utsätta omgivningen för, om och om igen och i mer eller mindre olika tappning.
* * *
När jag läser skönlitteratur ibland kan jag bli så häpen över hur karaktärerna i boken vet vad det är som pågår. Hur de klarar av att tolka det där flödet av information från varandra till just den tolkning som är den "rätta", dvs den tolkning som för berättelsen framåt.
Nu inser jag ju att karaktärerna bara är karaktärer och att det är författaren som bestämmer vad de förstår och hur de tolkar saker, jag är trots allt inte fem år, men ändå.
Det är så lätt hänt, när man läser en bok, att man får för sig att det här är den enda möjliga vägen för den här berättelsen att ta; den är vad den är, och allt som händer samverkar för att till slut bli just den här berättelsen.
Och såklart stämmer ju det, på sitt sätt.
Men samtidigt, slår det mig mer och mer på senaste när jag läser, samtidigt så är det här en version av det hela. Ibland blir det mer uppenbart, som i fallet med Robin McKinley och hennes ständigt nya versioner av skönheten och odjuret, men så är det ju alltid. Om samma författare skulle skriva samma historia tio år senare så skulle den se helt annorlunda ut, även om den byggde på samma karaktärer, samma händelser och samma idéer. Och ändå. Ändå skulle där finnas det där någontinget, som gör det till samma historia.
* * *
I historierna som jag berättar för mig själv om mig själv sker ständig revision. För ett år sedan var jag tokkär med allt vad det innebar, vilket medförde att jag skapade en historia om mig själv och om föremålet för mina känslor där den här kärleken fick ganska stor plats och var omvälvande, unik och oersättlig.
Ett år och en faslig mängd svek senare har jag distanserat mig från den historien, han som jag var så förälskad i har marginaliserats till en i mängden; ingen väldigt stor mängd, förvisso, men dock. Numera ser jag honom som ett led i distansieringen från han som jag hade innan.
Och det är inte att jag hade fel i hur jag såg det då, och det är inte att jag skyler över och förskönar nu; det är att jag förstod det som skedde på ett sätt då, och jag förstår det på ett annat sätt nu.
Det är min historia, och det finns inget rätt och fel i den. Inte så att det inte över huvud taget finns en sanning att förhålla sig till; det gör det. Men den är inget verifierbart faktum som går att komma fram till, utan en känsla som historien väcker vid olika tillfällen. Truths get old, och då är det dags att hitta en ny.
Det är helt enkelt en fråga om skiftningar i arbetshypotesen.
* * *
Så i en mänsklig tillvaro där allting flyter, där man inte kan kliva ner i samma flod två gånger, är berättelserna ett sätt att förankra sig i tid och rum. Det är därför händelserna i en bok, och sättet karaktärerna tolkar dem på, låter så slutgiltiga; det är därför man själv kan vara så säker på en odödlig kärlek det ena året, för att året efter vara lika säker på att den kärleken mest var ett medel för allmän ogräsbekämpning bland hjärterötterna.
Det är genom att förankra sig med tvärsäkra historier som man vet var man är, och det är genom att kasta nya ankare när de gamla känns för bindande som man kommer framåt.
* * *
Och så kan jag inte låta bli att känna mig lite som Heinz ketchup. Först ingenting, och sen ingenting, och sen ingenting... och sen ka-splatt. Hehe. :)
