Anne
Dear Diary
20 sep 2008 23:49Jag sitter på min ytterst välbäddade säng, nyss hemkommen från jobbet och ombytt till mysbyxor. På spisen står en kastrull med vatten som ska bli quinoakok. Jag ska tota ihop lite sallad tänkte jag, lite till middag och lite till lunch imorgon.
Min syster har städat hemma, på det där sättet som bara ett ångestfyllt neat freak nog egentligen lyckas med. Själv är jag snarare den där harmoniska skit-i-hörnen-personen, om det existerar en sån. Jag vet nog helt enkelt inte hur man gör för att få det riktigt såhär fint och trivsamt.
Jag dissar inte min syster, jag är full av beundran. Egentligen har ångesten inte med saken att göra, jag bara säger så för effektens skull. Plocka billiga poäng.
Nu kokar mitt vatten. Brb.
Jo. Mina arbetstider är lite oregelbundna, inget nattjobb eller så gubevars men ändå lite varierande. Idag är första dagen av fyra på jobbet, och tiderna varierar just såpass att jag inte hinner med mycket annat än att komma hem och sova emellan. Ikväll är väl enda undantaget, jag börjar ganska sent imorrn.
Jag hade en poäng med det här men jag minns inte vad det kan ha varit.
Jag har perioder av bättre och sämre trivsel på mitt jobb. Det är, som jag nog sagt förr, inte riktigt mitt drömjobb. Fast det är inte något direkt hatjobb heller, alla gånger. Det jag egentligen tycker är jobbigast är att jag inte betyder nåt. Inte så att jag måste vara centrum av allting jämt (...fast jag trivs ju med ganska mycket uppmärksamhet, måste jag medge), men helst ska jag ju åtminstone synas såpass att folk inte kapitalt missförstår vem jag är och varför jag gör som jag gör.
Men man får ha små projekt. Mitt närmsta projekt är att flytta och bygga bohag. Det fyller mig med viss bävan; dels lär det bli en dyr historia, dels är jag orolig för att jag ska bli boende i en trist omöblerad lägenhet med fula billiga grejer utan någon som helst ordning. Att jag inte ska räcka till för att skapa det livsutrymme jag drömmer om, helt enkelt.
Det kommer nog kännas bättre när jag kommer igång.
Ett annat projekt i pipelinen är att åka till Dublin. Det ska bli riktigt kul, jag förbereder med reseguider och lite annat sånt kul. En helg är inte länge, men om man går omkring och väntar och längtar så kanske det blir en större upplevelse som *känns* längre? Hur som helst ska det bli väldigt trevligt.
Dessutom finns det ytterligare två saker som jag hoppas jag ska komma mig för med att ta itu med å det närmaste. Det ena är att börja träna, och det andra är att skaffa körkort.
Båda de här grejerna är såna som jag gått och dragit på i evigheter. Träningen faller på att det känns pinsamt att gå och träna när man är väldigt otränad (.............ja.), och körkortandet... ja det faller bara på allmän ineffektivitet. Men nu när jag har hoppat av min kurs har jag lovat mig själv att istället göra de här två livsförbättringsåtgärderna. Man kan inte bara stå och stampa. Det måste bära nån vart ibland också.
Jag hoppade av kursen.
Den var förvisso grymt intressant och rolig, men det slog mig (eller jag fick det faktiskt påpekat för mig) att just studier faktiskt inte är den där nya livsförändrande grejen som jag tyckte att jag behövde när jag satt med ångest i slutet av semestern. Att plugga är snarare det enda jag ägnat mig åt på heltid, förutom jobbet jag har nu; och trots att jag alltid bara pluggat sådant jag gillat, och varit intresserad av, så har det aldrig varit något jag *brunnit* för. Jag har aldrig haft ett syfte med det, mer än att lära mig nåt kul. Och så var det nu också. Bara nåt att göra.
Så jag hoppar det och hittar nåt som faktiskt leder någonstans. Jag tror det blir bättre så.
* * *
Mitt hus är fullt av sorl ikväll. Jag tror att minst två olika grannar har fest, för det är olika slags ljud i olika delar av lägenheten. Det låter som att de har trevligt, och jag är glad för deras skull. Jag själv har en trivsam hemmakväll, i en synnerligen välstädad lägenhet, med quinoasallad och en kopp earl grey med mjölk, och snart ska jag sova men först funderar jag på att måla naglarna väldigt röda bara för sakens skull.
Jag använder aldrig nagellack, vet inte riktigt varför.
* * *
Annars kan jag meddela att jag har slutat tänka på killar. Det går sådär, men jag jobbar på det. Hädanefter är alla människor kompisar, utom de man träffar på krogen och fyllehånglar med (de kan för all del också få vara kompisar, men *efter* hånglet i så fall), och så får det vara bra med det. Man kan inte gå omkring och vara såhär upphängd och konstig åt alla möjliga håll och kanter. Hör ni det? Om det mot förmodan är nån som vill ragga upp mig framöver så är det jävligt tydliga puckar som gäller, jag tänker *inte* hålla på och läsa in saker i saker.
Tack och god natt.
