Anne
Midnight Music Ramble
26 okt 2008 02:51Det blir mycket babbel från mig just nu, känner jag, men å andra sidan dyker det ju upp perioder när jag knappt skriver alls så det kanske jämnar ut sig till slut.
Just nu är jag mostrött och sönderspelad i hela huvudet, men ganska nöjd. Jag har varit på konsert, med Markus Krunegård. Jag har inte lyssnat mycket alls på honom tidigare, följde mest med för att vännen ville gå och jag var nyfiken.
Om jag ska säga nåt om musiken så är det att live-versionerna av låtarna är *betydligt* tyngre än de studioversioner jag hittat på youtube.
Jag hade inga öronproppar, och jag tror att jag får skärpa mig lite med det där. Jag var lite orolig i början av konserten; det sägs ju att man får mindre skador av att lyssna på musik man tycker om på alldeles för hög volym, och jag tror åtminstone att man är mer benägen att få problem av musik man inte *kan*. Man är sämre förberedd, helt enkelt.
Jag insåg dock rätt snabbt att jag inte bara kunde stå där och oroa mig; istället försökte jag slappna av, och låta det maffiga ljudet föra mig vart det ville. Det fungerade rätt bra, med undantag för de gånger vasst armågade unga damer skuttade in i mig. Det är nåt visst med att bara släppa kontrollen och låta sig hamras på. Det blir liksom en upplevelse nånstans mitt emellan kärlek och våld, ett sensory overload som testar de gränser man egentligen aldrig funderat över att man har.
Jag kom fram till att jag lätt vill lyssna på mer Krunegård, iallafall. Jag var lite skeptisk i början, tyckte att han hade lite trist attityd, men mot slutet av konserten hade väl han också slappnat av litegrann för det blev supertokjättefint. Och hela spelningen var så Energisk. Det var härligt, härligt att se... Och känna. Golvet sviktade under alla glada pophoppare.
Och jag är försiktigt förtjust i låtarna. Det känns som att de kräver ett par genomlyssningar, men det finns helt klart nåt där.
Så det är väl dags att beställa nya skivor snart. Behöver bli med lite Imogen Heap också ju.
* * *
Några fascinerande insikter drabbades jag av medan jag stod där och blundade och lät musiken skölja igenom mig. Bland annat att låtar om förlorad kärlek och what ifs inte längre handlar om någon för mig. Det finns ingen jag sörjer på det där sättet; nästan så jag känner mig lite tom.
Fri, men ockå tom.
Men jag tror att det är en bra tomhet. Den är en öppen väg, vind i håret och tusen löften bakom varje knut.
Konsertlokalen var full av par. Småflickor, och par. Och jag tittade på några av de sötare paren och log och tyckte att de var himla fina, men ingenstans fanns det där stygnet av "ska aldrig jag..." som jag upplevt on occasion tidigare. Jag trivs såhär. Det är bra såhär.
Och jag bytte ett par blickar med en parhalva, och det var väldigt mycket if only things were different över de där blickarna, och det fick mig att minnas hur jobbigt det kan vara. Att vara ofri, trots allt.
Jag vet inte vad jag försöker säga. Att konserten var fin, och att mitt liv just nu är fint, och att det lite lite kryper en osäkerhet i hörnen över om det faktiskt är fint eller om jag bara är avtrubbad och tom.
Men så länge avtrubbningen och tomheten känns bra så kan de väl inte vara fel?
If it makes you happy, it can´t be that bad.
* * *
För övrigt måste jag bara säga att sexiga nyckelben get me going every time. En muskulös nacke/axelparti, med axelbredd och markerade nyckelben... hejåhå. Förklaringen till hur Krunegård kan vara så hott trots sin liiiite pojkiga uppenbarelse.
* * *
Ja, och jag vill se låt den rätte komma in! Vem ska gå med mig på bio?
