Anne
Musik, Maestro!
3 dec 2008 16:41Det här med musik.
Jag har inget band som jag har alla skivor med och som jag är stenhård anhängare av och som jag kommer älska till döddagar. Jag är helt enkelt inte så organiserad i mitt lyssnande. Jag kan vara tokkär i en skiva och lyssna sönder den och bli skitglad när det kommer en ny med samma artist, och *ändå* inte riktigt komma mig för med att gå ut och köpa den där nya skivan.
Vissa artister har jag i och för sig ambitionen att samla på mig alla skivor av. Carl-Johan Vallgren, till exempel, och Håkan. Det har bara inte blivit av än.
Andra artister... ja. Som sagt så är det ofta specifika skivor jag kärar ner mig i. Och de skivorna innehar så unika positioner i mitt liv att det blir fullständigt ovidkommande om artisten gjort fler skivor och hur de kan tänkas låta.
Det är ju inte så att jag aktivt söker mig bort från deras andra skivor. Snarare är jag väl viktad mot att försöka lyssna på dem om jag råkar på dem. Men ja.
Äh.
Allt det här är en omständlig inledning till det jag egentligen ville skriva om, nämligen att jag har haft en snutt ur "Precis som du är", från Staffan Hellstrands skiva "Pascha Jims dagbok", på hjärnan de senaste dagarna, och nu lyssnar jag äntligen på skivan igen för första gången på mångamånga år.
Egentligen är det en snutt som alltid finns i bakhuvudet ("Jag tar pendeln från Karlberg till Södra station / medan själen tar en genväg över Västerbron / och vi möts inte mer om jag inte lovar och svär / att jag alltid ska älska dig precis som du är"), en av de där textraderna som inte nödvändigtvis betyder nåt vettigt men som ändå definierar mitt liv.
Och det här är en skiva som jag lyssnade på hur mycket som helst när jag var yngre, kanske femton. På den tiden älskade jag den gränslöst, men fick också nästan alltid ångest av den. Jag vet egentligen inte varför, men när jag lyssnat på den länge hade jag alltid huvudvärk och kände mig helt söndertrasad. Jag tror att det är minnet av den där ångesten som har avhållit mig från att lyssna på skivan på så länge... kanske trodde jag att skivan skulle få mig att återgå till det där trasiga lilla knippe nerver som jag en gång var.
Men det känns bra att ha den som en skiva som jag inte lyssnar på särskilt ofta. Jag tror allt att jag fortfarande älskar den, särskilt de första låtarna som får mig att känna att det finns en kontinuitet i mitt liv som inte handlar om att längta bort och må dåligt och vilja blunda, utan också om att älska. Att låta textrader leta sig in i hjärtat och åratal senare upptäcka att de fortfarande bor där, att de fortfarande får bröstets klanglåda att vibrera, trots att allt är så annorlunda runt omkring.
Och det känns som att jag på många ställen ser de här texterna från andra sidan numera; som att jag står med musiken som en one way mirror mellan mig och den jag var vid femton, och förstår mer av både vad låtarna handlar om och om vem jag var och om vad som har hänt med den där personen och hur det har blivit jag av henne.
Jag höll på att snickra ihop mina bokhyllor när jag kom på att jag skulle lyssna på skivan, och så blev jag så uppfylld av det att jag var tvungen att skriva. Men nu ska jag fortsätta störa grannarna med mitt bankande.
