Anne
Såhär är det.
7 dec 2008 20:38Jag var ledig ett par dagar i sträck. Det var finfina grejer. Har snickrat bokhyllor, och storstädat, och haft familjen på besök i en hyfsat presentabel lägenhet. Nästa stora lägenhetsgrej är att få upp böckerna i hyllorna, det börjar arta sig detta.
Jag har som sagt haft familjebesök, och det är ju såklart kul, men nog märks det att jag redan vant mig vid att rå mig själv. Och visst märks det också att jag har en bit kvar till det där stabila nya jaget som jag håller på och bygger. Tillsammans med familjen vet jag inte vem jag ska vara, för jag är inte samma som förr men jag är inte heller så stabil i den nya att jag vet hur jag ska presentera mig.
Det känns som att jag gjort en liten regression till dimman, eller för all del filmjölken, under de här dagarna. Har haft svårt att få kontakt med mig själv.
Så det är skönt att vara själv nu. Jag hade tänkt mig att jag skulle hit the ground running ikväll, komma hem från jobbet till en tom lägenhet och laga lite matlådor och greja lite med böcker, men istället har jag dragit en nätrunda som heter duga och sitter nu och äter svingoda kalamataoliver, bavaria blu och gröna kärnfria druvor (av den knispriga sorten, som min skåpgranne lärt mig att älska) och sneglar på påsen med obligatorisk lisebergsfudge från tidigare turistaktiviteter.
Det är nog så att jag behöver landa lite, för att låna ett slitet uttryck, och det är väl såhär jag gör det.
Det lustiga är att jag känner det där lugnet där inne, den där känslan jag skrev om för ett tag sen som säger att jag funkar som jag är. Så även om jag är lite hudlös utåt, och reagerar konstigt på saker och tänker lite för mycket på annat, så vet jag att bara den här lilla stormen får lägga sig så kommer jag stråla som en sol igen.
Det är faktiskt ballt att veta det, att känna det inom sig.
* * *
Jag har haft en liten run-in med min crush från i somras, om det är någon som minns honom. Det slutade ju med att jag told it like it is i ett ganska utlämnande mail, och han svarade fint och varsamt att han tycker om mig men inte på det sättet.
Och så missade jag en ölsammankomst som han var på, varpå han mailade mitt i natten (gissnigsvis en smula påverkad) och skrev kort och gott att han saknat mig under kvällen. Jag (hade feber och) svarade kort och koncist att sådär får man inte säga när man precis talat om att man inte vill hångla med mig. Fast med andra ord.
Sen dess har vi knappt hörts (fast jag messade när det var dags att öla igen för att han skulle fatta att jag inte var sur och att han var välkommen). Tills jag sprang på honom på jobbet förra helgen, då vi utbytte hälsningsfraser och han påtalade att jag klippt mig och att det var väldigt snyggt, och jag blev mycket förvirrad och gick därifrån igen.
Och så idag, när vi pratade lite smått, om inget särskilt, och jag berättade en rolig anekdot och han skrattade och jag kommenterade hans hår och han blev förvånad över att jag la märke till det.
Och så när han slutade och sa hejdå och kramade min axel med sin varma hand, och två gånger också. Snabbt, och i förbifarten.
Det är det här jag menar med hudlös; att det här som uppenbarligen är en vänskaplig gest från någon som tycker att det är lite svårt att prata med mig sätter sig som en tagg i mellangärdet, att värmen från en hand för snart sju timmar sedan fortfarande skiner på min axel.
Det är inte så allvarligt. Det är ok, och det går över. Det gör det.
Men lite vill jag trots allt gråta, när jag tänker på att han uppenbarligen tycker om mig, och jag uttryckligen tycker om honom, och att det inte räcker för att vi ska kunna komma nära varandra.
Och nu menar jag inte köttsligt nära. Jag menar sådär nära som jag kommer mina vänner, när jag kan berätta saker om mig och de berättar saker om sig. När jag kan fråga hur de mår och de känner sig fria att svara på frågan istället för att slänga fram en trött fras.
Han finns i mitt hjärta, helt enkelt, tillsammans med ett helt zoo av andra redigt härliga människor, men han verkar inte alls bekväm med den platsen, och han verkar inte alls vilja ha mig i sitt liv.
Och ändå vet jag att han tycker om mig.
Jag blir inte klok på det, och det är väl en härva som funnits där ett tag, men det hjälper inte att jag tänker på den. Och det ska jag inte heller, imorgon när jag är samlad igen. Det finns inget jag kan göra mer än det jag gjort, och jag ska fortsätta hålla avståndet och kanske undvika hans söndagar på jobbet. För mitt hjärta bultar hårt och varmt men det behöver faktiskt inte bulta sig blodigt mot någon annans murar.
