Anne
Hoppa, inte hoppa
1 feb 2009 00:32Jag är inte feg av mig, även om jag är åt det räddhågsna hållet emellanåt, men jag börjar tycka att jag är någon som åtminstone är värd en utsträckt hand innan jag tar klivet och kastar mig ut i avgrunder. En otvetydigt utsträckt hand, från någon som också vågar någonting, från någon som också riskerar någonting.
Javisst kan jag vara tvär och svår ibland, men det slutar jag inte med bara för att jag har pussat någon, eller legat med någon, eller blivit ihop med någon. Vet man inte hur man ska tas med att jag är som jag är så är det nog inte riktigt meningen att man ska tas med mig så mycket över huvud taget.
Det är det där som är så svårt att komma ihåg. Att dynamiken i en relation inte magiskt och som genom ett trollslag förändras bara för att man tagit ett steg och lämnat ut sitt telefonnummer, eller varit på en dejt, eller träffat deras mamma. Grunderna är desamma.
Och den här grunden, att han dyker upp ibland och flirtar och sen försvinner i några veckor för att dyka upp igen när jag börjar vänja mig av med uppmärksamheten, det är inte riktigt den mogna och stabila relation jag är intresserad av.
Jag förtjänar någon som inte klarar av att hålla sig ifrån mig bara för att visa hur cool han är.
Någon som inte spelar spel.
Visst, han är vacker som en dag och vi har kemi och verkar vara på samma våglängd åtminstone såpass att han fattar när jag är ironisk,
Och visst, han kanske är jätteblyg.
Jag är ingen kategorisk person, det är väl lite det som gör det så svårt. Jag stänger inte dörren helt, jag lämnar en liten springa som säger att jag kanske har missförstått.
Men jag hakar på säkerhetskedjan som säger att jag är värd mer än vad alla fakta tyder på att han har åt mig.
Och så hoppas vi att den håller, och inte är alltför töjbar, och inte rostar alldeles under första bästa skur av uppmärksamhet, och inte krokas av och glöms bort bara för att vädret är vackert och det är roligt att leka utomhus.
Det låter otäckt likt att hålla på sig, förstås. Men det är inte rädsla och det är inte sedlighet som kedjan kommer av; det är känslan att det finns något som är värt att bevara, vara rädd om och vårda.
I mig.
* * *
Det är lördag kväll (natt), och jag har redan haft en av de bästa helger man kan tänka sig. Vänner, vänner, vänner, som dragit mig upp ur mörka hål och lyft mig upp till trädtopparna där jag klamrat mig fast och vajat av och an i vinddraget från hundra olika konversationer med flera mig kära personer, konversationer som pågår mer eller mindre aktivt under månader och år och ibland återkommer och som är fulla av allvar och av trams och får världen att gunga.
Jag känner mig lite yr nu, absolut, men åh så nära stjärnorna.
Och jag har fått en komplimang som slog ner som en smärre meteorit, för att den var så oväntad.
I en soffa med ett par öl innanför västen beklagade jag mig över mitt tråkiga jobb för någon jag känt ganska länge men inte särskilt väl, men konstaterade också att jag inte vet vad jag skulle göra istället. "Bli författare", var svaret jag fick -- som om det var den självklaraste sak i världen. Jag vet inte riktigt om jag ens fick fram något svar på det, jag blev så häpen över ett så långsökt svar som träffade så nära.
Det visade sig att jag har en ny läsare här... som tycker om hur jag skriver.
Och jag kan nog inte riktigt beskriva hur stort det är att få uppskattning för något som man bara gör för att man känner sig lite mindre som sig själv utan. Och det från någon som jag inte ens tänkt tanken på att tipsa om sidan, inte för att jag är hemlig utan för att det bara aldrig fallit mig in.
Det är som en stor skinande present som bara trillat ner i mitt knä och är exakt vad jag hade önskat mig om jag hade kunnat föreställa mig något så fantastiskt.
Och jaaaa, jag överreagerar friskt, don´t get scared! Men det är sånt man behöver höra, verkligen verkligen behöver, emellanåt. Just nu är nog ett praktexempel på emellanåt.
* * *
Jag har haft en fantastisk helg, och den är inte ens slut än. Imorgon ska jag äta lunch och göra Världskulturmuséet med ytterligare en god vän, och innan dess tänkte jag försöka hinna med lite allmänt pillefix. Så nu är det nog dags att sova.
God natt, och glad februari!
