Anne
Apostlahästar osv.
17 maj 2009 10:59Det gröna där ute börjar vara färdigt. Trädens grönska börjar anta det där utseendet som får en att tro att den minsann alltid funnits där; vintern var en trist chimär, en bisarr hallucination, för titta på de här massorna av vegetation! Skulle det verkligen vara troligt att de inte fanns här bara för en månad sedan?
Och jag går. Jag går med vänner, jag går ensam, jag går på dagen och jag går, ibland vilse, om natten. Benen rör sig och tankarna vandrar och när det är natt och jag märker att jag hamnar på lite osäkra vägar inser jag också att jag inte märkbart bryr mig om vad som händer med mig.
Jag vill ju inte dö, gubevars. Det är inte det.
Men jag drivs av samma rastlöshet som jag försökt kväva sen jag var, jag vet inte, tolv? Den där rastlösheten som alltid funnits där (och särskilt på vårkanten) men som jag aldrig vetat var jag ska göra av. Aldrig vågat riktigt bekanta mig med.
Jag tror att rastlösheten egentligen söker kontakt. Med andra människor. Medan benen sköter sitt famlar blicken efter möten, efter något som kan skaka om och förändra. Mest glider jag förbi alla hus och parker där folk lever sina rätta riktiga liv, en skugga på väg mot ingenstans. Ibland är det någon som höjer blicken, som ser mig i ögonen en sekund innan jag driver vidare. Kanske ska jag någon dag lyckas stanna i sådana ögonblick och lära mig något. Kanske inte.
Jag har inte så våldsamt höga tankar om mig själv. Särskilt just nu, "svacka" skulle ju kunna vara ett ord för att beskriva hur jag har det. Tvivlar på att jag har något att ge någon: jag träffar vänner och bekanta och jag vet att det sällan blir pinsamma tystnader, men efteråt vet jag inte vad som blev sagt. När jag lyssnar inåt mig själv är det mest tyst, och jag begriper inte vart det där vardagliga pratet kommer ifrån. Det gör mig rädd, i min ensamhet, att jag inte kan förstå det; det är lite som gåsen med guldäggen, jag kan inte låta bli att vara rädd för att gåsen en dag när som helst ska sluta värpa, att jag ska sitta där och inte kunna kommunicera med min omvärld. Och precis som i sagan är min impuls att dissekera gåsen... men en gnagande känsla i magtrakten säger mig att jag kanske bara borde lära mig av sagan, vara tacksam för äggen så länge de kommer.
Jag undrar varför jag ska vara så hård mot mig själv. Jag har väl lika mycket att ge som vem som helst? Finns verkligen de där perfekta människorna som kan ta kontakt med vem som helst och alltid kommunicera med 100% klarhet? Kan man verkligen dela in folk i de som har något att komma med och de som inte har det? Det beror väl ändå på sammanhanget. Trots allt.
Man kan inte vara allas kopp te, bara. Trots att man förfärligt gärna vill ibland.
Jahapp. Nu ska den här tekoppen skvimpa in i duschen innan den traskar iväg till jobbet. Det känns som att jag har en enorm backlog av saker jag vill skriva om, det är nästan propp i pipelinen av alla små ivriga textbitar som klättrar på varandra och vill ut, men såhär är det. Ack i vilka små bitar finnes mitt bröd i världen. Um.
