Anne
Moln på drift
20 maj 2009 21:22Den senaste tiden samlar jag på livstecken. Eller, livsglimtar... eller gyllene ögonblick. Eller jag vet inte vad jag ska kalla det.
Alltså jag har ju en sånhär period nu. En där jag inte vet hur jag ska orka ta mig runt genom dagarna, en där kroppen i mycket går på autopilot medan själen sitter hopkrupen till en ledsen boll, kramar sina knän och upprepar något ur en begränsad repertoar av mantran medan den vaggar fram och tillbaka.
På nåt sätt känns det som att jag har tappat greppet om *livet*. Det är lite samma fenomen som med humlan, som då enligt uppgift inte rent tekniskt sett borde kunna flyga men gör det ändå; troligtvis för att ingen talat om för den att den inte kan. Jag är en sån där humla som fått reda på att jag inte kan, och jag flaxar febrilt och försöker glömma bort den insikten så att jag ska kunna take to the sky igen.
Jag går omkring och tänker på saker i stil med "Varför lever jag?" "Vad är livet?" "Varför är det så meningslöst att leva men ännu meningslösare att dö?" och undrar hur det kan komma sig att varje företag är meningslöst i sig men att undlåta att företa sig någonting ändå är tusen gånger meningslösare. Jag blir inte klok på det här.
Men jag kan tydligen inte bara bestämma att jag inte ska känna såhär. Så jag försöker se igenom det istället, se att det finns ljusglimtar, se att det finns... om inte mening så åtminstone händelser. Det finns att gå och gå, över broar högt över staden, genom nattstad och dagstad och kvälls- och morgonstad. Det finns vänner som ringer, ibland spontant, det finns att avvika från den planerade rutten hem till sängen och hamna på stamstället.
Det finns att sitta i baren på favoritstället med den näst trevligaste bartendern inom räckhåll men med favoriten puts väck, det finns att sitta i baren med en vän och för en gångs skull dricka måttligt med öl.
Det finns att sitta i baren med vännen och se han med armarna i folkvimlet, och att se hans (ex)flickvän kort därefter, och det finns att sitta och stirra tomt framför sig med tungt, tungt, tungt hjärta men i förvissning om att det trots allt inte smärtar så farligt. Det är tungt som bly, men kanske har det onda mest gått över.
Det finns att sitta i baren och se han med armarna på andra sidan, ta ögonkontakt och vinka lite. Det finns att han gestikulerar något jag inte förstår, och det finns att jobba hårt för att inte bry sig, inte springa dit och fråga. Det är inte meningen att vi ska vara ett par. Jag har sagt det förut, jag har vetat det hela tiden, och hela den relation vi hittills haft har varit en uppvisning i förnekelse. Jag tror att vi kommer bli bra vänner en dag. Om ödet vill. Just nu räcker det gott att vinka lite tvärs över hela baren och rycka på axlarna åt obegripliga gester. Han är ett ärr i mig, och det händer ibland när jag drar fingrarna över det att jag råkar komma åt en blick eller en smekning som fortfarande ömmar. Men mest är det bara ett ärr, vitt och stumt, efter ett sår som har lärt mig mycket.
Och de här livstecknen som jag samlar på. Det kan vara en mycket smal lång chict svartklädd ung kvinna som glider ut från sjömagasinet på höga klackar och en sjal nonchalant hängande från armvecken precis när jag går förbi, och ställer sig och röker utanför med en lagom stilig kavaljer. Det kan vara en ung man i välstruken västtrafikuniform som cyklar förbi precis när jag gått av Älvsborgsbron, på en gammaldags herrcykel med perfekt hållning. Det kan vara solglitter mot ögonlocken, vågor under kajen, tanken på att världen finns där ute om man bara tittar, och insikten att när som helst kan vad som helst egentligen hända.
Jag är så bra på att stänga av och försöka fly från mig själv, men jag försöker sluta med det. För ju mer jag flyr, desto mer obemärkt driver livet förbi... och i grund och botten är det ju det som ger mig den här klumpen i magen. Insikten om att det här livet är ett kort och flämtande nu! Nu! Nu! Och att rätt vad det är, är det slut.
Det är inte alls omöjligt att jag umgås med de här tankarna för att jag fyller år om en vecka, btw.
