Anne
Atombombsrecept osv
17 jun 2009 00:55Vissa dagar är man bara i form. Jag vet inte whatall för faktorer som ska samverka för att det ska inträffa, det är nåt alkemiskt över det hela... men igår var iallafall en sådan dag, och lite har det spillt över till idag också.
Blev mött efter jobbet igår av min lady friend, vi laddade upp med varsin bytta kaffe från 7-eleven och begav oss ut på promenad. Efter någon timme sådär av trams och babbel landade vi på stamstället där tramset och babblet fortsatte, nu med sporadiska inhopp av favoritbartendern och en stadig tillförsel av Guinness.
Och jag tror på riktigt inte att flirtandet han ägnar sig åt är av nåt annat än professionell art, men det är så sjukt trevligt! Jag menar, bara det där strålande glada leendet han fyrade av när han såg mig i baren igår är nog för att få en att känna sig gaanska special.
Och jag kände mig så hel igår, så ok med att vara jag att jag knappt behövde fundera på om jag var fel eller rätt eller snett ute, jag bara var. Och njöt. Av god öl, mer eller mindre stiliga karlar, tramsiga vännen och fåniga infall.
Som vanligt vinglade vi hem till LF efter stängning, som vanligt däckade jag på en gång, som vanligt vaknade vi snortidigt och låg och fnissade en stund innan jag som vanligt promenerade iväg hemåt med en omväg runt ica för att köpa mig ett bröd, en drickyoghurt och lite frukt att avnjuta till frukost under promenaden.
Som vanligt kände jag mig alldeles magisk när jag gick förbi alla de där nymornade människorna på väg till jobbet; jag går förbi dem och det känns som att jag har en hemlighet, att jag vet nåt som ingen annan vet, och folk brukar titta på mig och det brukar inte vara på det där "herregud hur sunkig får man bli"-sättet heller, även om det oftast skulle vara befogat. Och det känns som att jag verkligen äger världen när jag går hem på mornarna.
Jag tycker om det.
Annars har jag varit och hälsat på en mammaledig kollega, och fascinerats av hur olika folk är med barn. Min första impuls med småbarn är att försöka få med dem i samtalet som pågår. Det blir ju ganska snabbt tramsigt, litesådär blablablabla till mamman "Eller vad säger du bebis?" Vad ska ungen säga om det? Glurgh? Men det känns så fel att föra ett helt samtal utan att alls rikta sig till valda delar av sällskapet.
Ja, men sen fick jag allt hålla i barnet också, medan mamma sprang nästgårds och hämtade storasyster på dagis. Så jag gick från att typ aldrig ha hållit i ett litet barn till nerspydd på under fem minuter. Känner mig fullärd.
Det skrämmande i den här historien är att jag inte brydde mig nämnvärt om att bli nerspydd. Det är bara lite mjölk, och ungar kräks, det vet ju vem som helst. Tyckte rentav att det var lite mysigt.
Nu låter det ju som att jag är värsta barnhataren från början, och det har jag ju förstås varit en gång i tiden, men numera är jag mest oinsatt. Jag vet liksom inte riktigt vad man gör med dem. Men liksom med vuxna varianter av människor har jag upptäckt att man kan kommunicera även med barn. Och att det kan vara ganska roligt ibland. Och jag fascineras av hela konceptet, att det kan vara så lockande samtidigt som moderskapet på många sätt verkar vara otroligt tristessbetonat och rent av skrämmande i hur bunden man blir vid en annan varelse.
För en som är fullt på det klara med att hon är oinsatt, som sagt. Inga hatkommentarer, tack. :)
Men jag har druckit kaffe två dagar i rad, och inget har hänt i magen, så det är värt att fira bara det. Ska fortsätta hålla mig ifrån kaffet på jobbet (te är också gott faktiskt), men det är skönt att veta att jag fortfarande kan. Det känns sorgligt att föreställa sig ett helt liv utan kärlek.
