Anne
Hjälp. Mig.
5 jul 2009 04:22Jag fick ett meddelande. Efter att jag stapplat hem, efter en kväll med LF i en lägenhetsvaktartom lägenhet med rödvinspimplande, en kväll som hon inte alls var intresserad av att avsluta på krogen med påföljd att jag satt där själv i en timme med min bok och en Guinness, full och allmänt bedrövlig, innan jag åkte hem.
Åkte hem, och funderade uppriktigt på att desperatragga på spårvagnen, men lyckades inte företa mig.
Välte i säng.
Och hörde telefonen.
03:10, ett meddelande om att han tycker mycket om mig men tror att det inte är honom jag tycker om. Nåt osammanhängande om att jag verkar klara mig bra med hans vänner, och att han mår skit. Ett meddelande som är lösryckt från alla slags sammanhang.
Och jag kan inte hejda mig, för jag är inte just nykter än, utan slänger iväg några ursinniga meddelanden. Om att jag inte heller vet om det är honom jag tycker om, eftersom jag knappt fått tillfälle att lära känna honom, men att jag inte kan komma ihåg när jag senast känt för någon som jag känner för honom; att det vägrar gå över, att han är en ständig värk i mitt hjärta. Att jag är ledsen för att han inte mår bra, men hur fan tror han att det känns att längta efter nån så man går sönder bara för att få nåt kryptiskt meddelande då och då som det inte finns *nånting* att svara på som kommer betyda nåt & väcka något slags respons. Att aldrig få glömma men aldrig få vara nära.
"Du har helt rätt", var hans enda svar på mina haranger. Jag vet inte ens vad det är jag har rätt om. Det skrev jag.
Sen skrev jag att det inte är såhär man behandlar folk man bryr sig om.
Efter att jag försökt ringa ett par gånger & konstaterat att telefonen var avstängd.
Mellan krampaktiga gråtanfall.
Vart ska jag ta vägen? Hur ska jag ta mig ur det här? Varför gör det fortfarande ont, så otroligt ont? Varför tänds hoppet varje gång jag får nåt litet meddelande, hoppet om att kanske ska han finnas där den här gången, så vi åtminstone kan prata?
Vad ska jag göra?
Kan inte sova. Kan inte vara vaken.
Kan inget.
Och var är rättvisan, i att det är jag som blir ifrågasatt? Mina känslor som är under tvivel? När det är han som går i månader utan att behöva höra av sig eller alls bevisa sin existens för mig?
Jag började uppriktigt undra om det faktiskt hänt honom något förut idag, det har trots allt varit väldigt tyst väldigt länge.
Men tydligen är det jag. Jag som inte tycker om honom.
Och varför i helvete gör det här fortfarande så ont?
