Anne
Kärleksbrist & trasighet & fransar
24 aug 2009 00:14Jag är trött och snuvig och torr om läpparna och med svidande ögon och kanske har jag lite feber igen, jag kan inte riktigt säga.
Och mest av allt känner jag att jag aldrig aldrig någonsin igen kommer träffa någon som får tårna att krulla sig och som jag kan få hångla med. Jag tror visst att de här sakerna kommer att inträffa igen var för sig, men det känns alldeles otroligt, för att inte säga otänkbart, att de två sakerna ska sammanfalla.
Det är nån som fått mina tår att krulla sig en gång i tiden som dyker upp emellanåt när jag jobbar. Jag vet faktiskt inte vad hans grej är, men det skulle till exempel kunna vara att han har flickvän och bara gillar bekräftelsen han får från mig. I perioder är han smeksam och dyker upp överallt, för att sen inte ens hälsa på mig utan bara glida förbi de få gånger han syns till i andra perioder.
Så otroligt osexigt beteende. Varför kan inte folk bara lägga ner med att vara dumma i huvudet? Jag är liksom en ganska laid back person. Honest. Folk behöver inte vara särskilt spirituella eller smarta eller roliga eller spännande. Det räcker gott att de är begåvade med något slags grundläggande hyfs. Lustigt att det ska vara så otroligt sällsynt då.
Och det verkar som att han är på väg in i en sån där period när han vill ha uppmärksamhet igen. Jag försöker komma ihåg att jag skiter i det, komma ihåg att jag inte är särskilt intresserad av att vara trevlig mot någon som bara moltiger i månader i sträck. Men icke desto mindre har tårna krullat sig en gång i tiden, och de längtar efter att göra det igen, och jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att de inte ska göra det igen om han inte håller sig undan.
Men det ska väl gå det med. Jag tror att jag nog trots allt faktiskt tycker att jag är lite för bra för att svansa efter nån som är som han.
* * *
Sova tillsammans. Vakna med någon. Bli svettklibbig för att man måste ligga tätt intill hela natten. Sms-pussar. Hålla handen, låna halsduk, kika på varann över kaffekoppen.
Just nu känns det som att alla andra har det, eller åtminstone att alla andra blir erbjudna något åt det hållet med jämna mellanrum, medan jag sitter här och ingen nånsin ens kollar åt mitt håll.
Eller att de som gör det blir vettskrämda av min maffighet och flyr fort som attan.
Men jag försöker lära mig att umgås med möjligheten att det inte blir nåt för mig. Inte för att jag egentligen tror det, inte mer än jag tror på motsatsen iallafall, men jag behöver vänja mig vid tanken för att jag inte ska göra puckade saker av rädsla för att det ska bli så. Men det är lite ensamt ibland, detta att bli du med sin ensamhet.
Äh. Sovdags.
