Anne
OMG Heartbreak p. II
21 sep 2009 23:11När man har någon som man tycker om och som får det att pirra i hela kroppen så måste man göra nåt åt det. Man måste inte slänga sig över dem med stormande kärleksförklaringar, men man måste våga gå till dem och se vad som händer, om det händer nåt.
Tänkte jag.
Så jag klev in nånstans där någon pratade i telefon. Han pekade frågande på ett Guinness-glas (ni fattar ju varför jag är så prillig för den här mannen... han ger mig öl, och han vet dessutom vad han ska ge mig för öl) men jag skakade på huvudet och pekade på kaffebryggaren, och sköt fram mina femton kronor i en prydlig hög på disken.
Jag fick mitt kaffe och han sköt tillbaka femtonkronorshögen till mig. Jag gav honom en min som nog måste ha sett ganska märklig ut, en blandning av roat höjda ögonbryn, tack-leende, skräckblandad nervositet och förvirring.
Satte mig med min bok, telefonsamtalet fortgick (på allt högre volym) och innehöll information som ställer hans familjeförhållanden utom all rimlig tvivel.
Så det.
Efter telefonsamtalet avslutats vägrade han se på mig eller prata med mig eller alls erkänna att jag satt där, inte för att jag gjorde några större ansatser till att titta upp ur min bok.
Sen fick jag ett meddelande från min vän som jag skulle träffa, om att hon var på väg till Järntorget. Så jag gick. Försökte typ vinka ett tack för kaffet, men ingen kontakt.
Whatever.
* * *
Jag vägrar känna mig dum. Jag menar, jag är besviken, och fjärilarna i magen har inte riktigt fattat än utan bedriver någon slags grotesk dödsdans där i botten av magen, så det är jobbigt just nu.
Men jag har gjort rätt! För en gångs skull har jag inte envist blundat och låtsats att saker är nåt annat än de är tills det är alldeles för sent att göra nåt vettigt av det. För min del känns det som att det räcker med en liten paus och sen kan vi plocka upp det här på en lite mindre febrig nivå, för uppenbarligen klickar vi ju nånstans.
Eller så kan vi inte alls det för han har insett att han är dödligt förälskad i mig och kan på inga villkors vis prata med mig någonsin igen för då är hans förhållande med den krämpiga kvinnan därhemma dödsdömt. Men det tror jag inte just på.
Men jag önskar att jag haft sinnesnärvaro nog att lämna de där jävla femton kronorna på disken. Det retar mig något otroligt, faktiskt.
* * *
Ja, jag tar det här med stor morskhet. Men om någon till äventyrs vill tycka otroligt synd om mig och ge mig kramar eller ta med mig till ett 100% ragg-garanterat ställe (helst med god Guinness) på fredag, eller vad som helst så emottages det med enorm tacksamhet. Verkligen. Tyck om mig nu för jag behöver det desperat.
