Anne
En enda sak är viktig
23 sep 2009 23:56Jobba jobba jobba, och sen ut i kvällsluften med blossande kinder, bussen över bron och så promenaden hem från hållplatsen.
Hela tiden skriver det i huvudet. Det är nästan lite frustrerande att det är så, när orden flätar ihop sig och berättar saker och man inte har en chans att få ner dem just då. Å andra sidan brukar det inte bli mycket vettigt om jag stannar upp och antecknar i sådana situationer; det jag gör är istället att bädda in de där orden nånstans väl synligt i hjärnan, spinna trådar ur dem och runt dem och ge dem näring, och sen när jag kommer hem så finns de där, i sin kokong, redo att plockas ut. Eller, oftast kläcks det nåt annat ur den där kokongen än vad som från början hamnade där.
Sen kom jag hem och knäppte på datorn till ett par kallduschar. Någon som jag skulle vilja stötta på nåt sätt har de-friendat mig på fejjan. Ma ska lämna Ord. Kokongen med ord lossnade från sin plats i medvetandets framkant och föll i golvet.
Äh. Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det där.
Det har varit en lång dag. Jag har mått bra fast varit ledsen, om det låter begripligt? Varit i balans fast dämpad.
Jag fläkte ut mig på fejjan i måndags när jag fått mina romantiska fantasier krossade; jag pladdrar mycket om mina förehavanden, så större delen av arbetsplatsen var insatt i att det vankades pirr, och jag tänkte att om jag skriver nåt deppigt på facebook så kanske folk ser det och låter bli att fråga hur det går med det.
Det verkar ha fungerat.
Jag har distraherat mig från min brist på distraktioner genom att fokusera på människor. Tittat nyfiket på dem jag mött och försökt se mönster i hur de beter sig, försökt förstå var de kommer ifrån. Det har gjort att jag gjort mitt jobb väldigt bra idag. Det känns bra.
Sen råkade jag tokflirta med någon som jag brukar prata med ibland (jag råkade lova att jag skulle tänka på honom när jag gosade ner mig i sängen ikväll. Jag menade det inte som det lät. Ehum.), och han var inne på sin trettonde arbetsdag på raken med fyra kvar så mottagandet var inte riktigt skämtsamt och balanserat, om vi säger så. Jag fick en såndär topp-till-tå-blick som säger nåt i stil med "herrejävlar dig har jag ju knappt sett innan!"
Jag hade klarat mig utan.
Men en dämpad dag. Jag har kärleksrester som spindelväv i hjärnans vindlingar. Som skuggor som smyger sig i hörnen, sjok av dimslöjor som inte fyller någon funktion men som inte hunnit skingras än. Småsaker som inte riktigt passar in i berättelsen flyter upp till ytan, sådant som jag inte berättat för nån och som jag inte vet vad jag ska göra av.
Som att när jag ser i hans ansikte och möter hans leende så känns det som att komma hem. Jag har ingen aning om vad det ska betyda, det är bara vad jag tänker. Att hans ansikte känns som hemma.
Jag är inte naiv nog att tro att det betyder nåt dramatiskt, det är en precis lika meningslös slump som det att det kändes som att prata med sig själv fast med oväntade svar, de gånger jag lyckades engagera armarna i redig konversation.
Men det är så fascinerande. Hur kärleken till olika människor kan se så himla olika ut. Och jag tänker att jag aldrig mer kommer träffa nån som får mig att känna precis såhär. Jag kommer träffa nån (eller förmodligen ett antal) som får mig att känna lika starkt och bli lika prillig, men inte på just det här sättet. Hans röst och hans rörelsemönster, skrattrynkorna och lockarna vid tinningarna och den långa vackra ryggen. Och så då det att hans ansikte är som ett hem.
Hans ansikte är ett hem, men det är inte mitt hem. Det är inte min blick som bor där, inte mitt leende som låser upp det. Det känns vackert det med. Det vore fel om ett så hemtrevligt ansikte inte hade någon inneboende.
Och nu känner jag att jag varit alldeles tillräckligt bisarr på det ämnet.
När jag gick hem från bussen var det mörkt och blåsigt och molntrasor ilade över stjärnhimlen. Jag ilade fram på trottoarerna och kikade uppåt mot Cassiopeja och kände mig tröstad. Hösthimlen är så stor och vid, inte kan man vara så farligt bedrövad då.
Nånstans i bakhuvudet hade jag den där gången när jag gick hem från bussen och väntade på att armarna skulle ringa fast jag visste att han inte skulle det. Det var i februari någon gång tror jag, och då var det Orion som hängde ovanför trädtopparna. Hur jag ville ringa honom och berätta om det, om Orion och om alla stjärnorna och stadens ljus, att det värkte i mig av det där behovet att göra mig hörd.
Jag må ha sikte på alla fyrarna kring höstens långa kust, men det känns som att jag är otroligt mycket närmare att få allting att blomma nu än vad jag var då.
För att avsluta med invecklade visreferenser, eller nåt.
