Anne
Några trötta rader om att vara tillfreds
7 okt 2009 23:49Några intensiva dagar med lite ensam hemmatid. Fortfarande förkylningssliten, även om jag tror att det är på väg åt rätt håll. Inatt vaknade jag inte av att det gjorde ont varje gång jag behövde svälja, t.ex.
Jobbjobbjobb, förstås, jag skulle vara hemma igår och ta vara på mig men så blev det naturligtvis inte. Det är ok, förkylningen verkar inte ha blivit värre av det som sagt och jag får vara ledig på fredag istället så det.
Men som sagt, allt har gått lite väl i ett de senaste dagarna. Hemma och sover mest, annars på språng.
Och så ikväll. Kommer hem liksom frånvarande? Efter en dag av ömmande bröst och en blick som säger ta med mig hem och rå om mig till varje karl som ser någorlunda giftasvuxen ut; jag tror att det kanske är ägglossning på gång. Min kropp talar allt tydligare ju äldre jag blir, eller så är det jag som blir bättre på att lyssna. Skulle dock klara mig utan vissa yttringar.
Så jag går hem från bussen och funderar på maten jag tänker att jag ska laga när jag kommer fram. Egentligen är det lite för sent att hålla på med sånt efter klockan tio, svårt att sova när man precis vräkt i sig middag, men jag har fått för mig att jag behöver lite matlagningsterapi och så är jag jättehungrig.
Men så kommer jag hem. Och jag plockar in grejer som jag handlat i kylen, och drar av mig lite kläder, drar igång datorn och upptäcker att den ena av Markus Krunegårds två kommande skivor redan finns på Spotify, äter lite frukt och ett par knäckemackor med kaviar, dricker lite chai... och känner mig rätt tillfreds. Bestämmer mig för att skita i matlagningsterapin, det räcker så bra med några mackor och te och fina Markus och en liten runda på nätet för att kolla vad jag missat på senaste.
Kanske att jag diskar sen, det skulle behövas, men känner jag inte för det skiter jag även i det.
Det är jag som bestämmer här. Och jag tycker förvisso mycket om att vakna upp till ett rent kök, men ibland tycker jag mycket mer om att bara vara med mig själv och inte behöva uträtta nåt.
Och jag har alltid haft självdistans, men på det senaste känns det som att jag blivit ännu bättre på att luta mig tillbaka. På att låta mig fungera, och inte drabbas av panik så fort det spluttrar lite i motorn utan låta det bero på begripliga saker och gå över när det är dags för det. Det är så skönt, att inte ständigt vara en drunknande i vild sjö utan ibland bara klättra upp i ekan och rida på vågorna en stund. Det är som att höja blicken och inte låta sig uppslukas av det som pågår just just nu. Av det som skaver just just nu.
Att förvisso rikta hundvalpsblicken mot varenda karl som dyker upp i blickfånget, men att samtidigt också höra sin inre röst med stark och klar stämma säga att det faktiskt ska mycket till för att det ska kännas värt att dela de här kvällarna med någon, och att det verkligen inte blir vem som helst. Att tydligt känna vilket som är övergående och hormonbetingat, och vilket som är sant och riktigt och jag.
Jag känner mig inte så värst ensam. Det finns så mycket att upptäcka, så många saker att fundera på.
Det är så skönt att komma hem och kunna göra precis vad man vill, bara vara bara tänka, och kanske muttra lite och kanske fråga högt för sig själv hur sjutton det hamnat kaviar på datorskärmen. Till exempel.
Det är skönt att komma hem efter en lång dag på jobbet, helt enkelt. Det är skönt att leva.
