Anne
Allt hö, allt kött
20 okt 2009 09:49Det är döden idag.
Jag går med tunga steg genom det fina duggregnet, allt är alldeles grått omkring mig. Träden, de är gulrödorange, lite gröna, men på något vis lyckas de också med konststycket att vara grå, samtidigt.
Min själ är grå. Ett tunt litet ting som fladdrar i mitt bröst och håller om sina knän och prasslar som ett torrt löv.
Det är döden. Döden som viskar i träden, döden som ruttnar i marken.
Döden susar förbi i ett nattligt telefonsamtal och kramar mig om strupen. Tårarna droppar nedför mina kinder när jag hör mattheten i andra änden av samtalet, och någonstans i mig oroar något sig för att inte få svar på nästa eftermiddags meddelande.
Döden hänger i min halsgrop alldeles bredvid lyckan, grinar sin påminnelse om att dagen är kort och livet nu.
Döden finns i snirkelmönstret på min sjal, den som jag med berått mod stal från min sedermera hänlidna mor. Den värmer mig om halsen och påminner mig om att min mamma en gång värmde mina kalla händer med sina cancersjuka, vissnade. Döden? Sjalen?
Och nere i magen sitter ledsnaden, idag. Den som ger upp och släpper taget och säger att döden finns, den finns, den tar oss ifrån varandra, den gör slut på det som är. Rätt vad det är gör den slut på det som är.
I mitt sköte växer inget foster som jag behöver ta död på. Den tacksamma insikten får jag av några lovande fläckar jag hittar efter en veckas höjda ögonbryn och märkliga magkänslor.
Och än så länge har jag mina vänner intakta, och jag hoppas att det förblir så länge, länge än, och jag kan sitta med min vän och dela den där världen som bara vi har tillträde till. Den som kräver koncentration och närvaro och som ger tusenfalt igen när våra ögon simultant vänds mot varandra i hänförelse och båda vet att båda vet vad den andre tänker och allting därför överskuggas av det stora i att ha en vän.
Döden visslar runt husknuten i höststormen, gör sig påmind i klafset under skon och ensamheten i själen.
Men så länge jag lever och har hjärta i bröstet.
Så länge jag lever.
* * *
Jag rätar upp mig där jag går med grusiga ögon i duggregnet, det är morgon och kanske har jag sovit tre timmar.
Jag sträcker på ryggen, skjuter bak axlarna, känner hur kroppen öppnar sig och lungorna fylls med luft.
* * *
Det är mycket, nu. Jag kan nå fram till många, ta dem i något slags hand och viska vänliga ord och lyssna och blåsa dem på kinden, en stunds ömhet i en vindpinad tid.
Jag kan inte göra det med alla. Efter en lång dag är jag trött, för trött för att övervinna räddhågsenheten, för trött för att lugna det pickande kaninhjärtat i mitt bröst mycket nog för att låta den kloka munnen finna sina ord. Jag tittar dumt och svarar avvisande eller bara förvirrat på konversationsförsök, stirrar längtansfullt när ingen ser och suckar så det dånar i bröstet och vännen undrar vad sjutton jag sysslar med.
Men det är så.
Det får vara så.
Jag sänker axlarna och höjer huvudet och ser mig om efter de där tåtarna som ligger utspridda kring mina fötter.
