vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Generell kärleksutredning

21 nov 2009 23:50
Jag känner mig så dålig. Det känns som att allt som är bra med mig också är dåligt, som att det går att vända allting till fulhet och otillräcklighet och meningslöshet.

Och det gör det ju också.

Allt har två sidor.

Det blir lättare om man helt kan hålla sig från att döma. Från att vare sig yvas över de bra sidorna av sina egenskaper, eller att låta sig nedslås av de dåliga. Lättare om man kan låta bli att tänka i kategorier av bra eller dåligt.

Jag är en klippa, en god vän, jag ställer upp, jag finns där, jag bryr mig när folk inte orkar bry sig själva. Särskilt när folk inte orkar bry sig om sig själva. Jag bryr mig om dem som inte bryr sig om sig själva mer än vad jag bryr mig om mig själv.

Jag prioriterar ständigt bort mina egna behov. Kärlek, tid, pengar, tankemöda, samtalsutrymme, hänsyn. Allt är sådant som i första hand är förbehållet andra. Har jag något av det ska det ges bort så snart som möjligt, själv har jag ju inte vett att förvalta det ändå.

Jag tror inte på att slåss för nåt utrymme, och dåliga dagar betyder det att jag tar smulorna som blir över när andra är färdiga. Jag inbillar mig att det funkar ändå, att de som vill ha mig med kommer att söka upp mig och ta med mig.

Men det är inte ovanligt att jag försjunker i min utrymmeslöshet och ensamhet till den grad att jag väljer att inte se inviterna. Väljer att inte ta dem på allvar. Väljer att vänta på större gester, tydligare anbud, påstridigare personer.

Men jag tycker inte om påstridighet när den väl uppenbarar sig. Han med drinkarna och hånglet från mitten av oktober nån gång skickar sms nästan varje dag och jag orkar inte längre svara på dem.

Västen kommer fram och står tätt tätt intill och kramar på mig och jag tycker om det, men jag svarar inte på det för jag vet att han om fem minuter kan stå och hänga på vem som helst.

Nånstans är det så det känns. Jag är så fullständigt utbytbar. Är det inte jag som bryr mig så är det nån annan; är det inte mig man flirtar med eller klämmer på eller skämmer bort med te eller delar sitt innersta med, så är det någon annan. Såhär är det ju i livet, man är både centrum och periferi, man är både unik och fullständigt ersättlig. Vanliga dagar bekommer det mig inte så illa, det är ju samma för mig. Jag tycker om folk, men även om de skulle fattas mig är de allra flesta trots allt sådana att saknaden skulle blekna bort så småningom.

Nej, det är ändå skillnad. Mellan hur jag ser på andra och hur jag tror att de ser på mig.

Jag känner mig som en skugga som smiter förbi runt kanterna av tillvaron. Som ett spöke som ser hur ont det gör och som försöker göra det bättre, men som vare sig kan påverka något eller alls syns.

Men åhhh, förstår ni vilket självömkansträsk jag har hamnat i?

Men det här med att älska dem som inte älskar sig själva är en sisyfosuppgift. Inte minst för att risken är ganska stor att man hamnar i en kategori hos sagda människor som förtjänar att behandlas ungefär lika väl som de behandlar sig själva. Om jag älskar något som du föraktar, hur ser du på mig då?

Svaret är väl att det beror på. Ibland bekommer det dig inte vad jag har för preferenser, du tycker om mig för att jag är jag. Andra gånger stirrar du dig blind på att jag har den dåliga smaken att älska något så förskräckligt och kan inte låta bli att låta lite av föraktet sippra över även på mig. Det är lite slumpmässigt hur det råkar falla sig, det är olika från person till person och ibland är det olika från dag till dag också.

Hum.

Jag har förresten gått vidare till att lyssna på Antony & The Johnsons hela katalog på Spotify. Min playlist tog slut.

Och jag vill fortfarande ha glass, men jag är inte säker på att det är en bra idé.

Har inte varit ute än, dock, och inte duschat heller. Ska jag ha glass måste jag göra slag i saken snart, alternativt ta en sväng till stan och det nattöppna. Men jag tror inte jag vill. Inte till stan, inte till festglädje och glitter och skratt.

* * *

Men för att återgå till ämnet så känns det bittert, idag. Bittert att ge allt man har och inte kunna göra skillnad, bittert att vara utbytbar och urlakad, bittert att känna att utan givandet finns där ingenting alls kvar, bittert att undra om man har någon slags medberoendepersonlighet, eller meddepressionspersonlighet kanske, bittert att känna sig tom och innehållslös och därför ständigt behöva ge något för att alls känna sig existensberättigad.

Bittert att allt det där som man givit fritt och av egen vilja plötsligt vänder sig mot en och blir en bitter klump i magen; ingen har bett mig att finnas där som en skugga, jag har valt det själv. Den uppskattning jag får slår jag ifrån mig, den omtanke jag får vänder jag mot andra mål, den kärlek folk ger mig ter sig genast mindre värd, jag hittar alltid anledningar till varför de inte menar just så eller sätt att förminska det jag fått på. Och det är inte av otacksamhet. Det är av litenhet.

Jag är så fruktansvärt liten. Inombords. Ibland.

Så hiskeligt förkrympt och ful och torr och livlös att jag inte kan tro att kärleken är till mig, oavsett var den kommer ifrån. Jag döljer det i ett förvillande rosa moln av fluffig kärlek som pyser över åt alla håll, bakom busiga ögonbryn och fnittriga glittriga leenden, men det är så det är. Ibland. Inget regn i mitt torra hjärta.

* * *

Nu har jag varit ute en liten sväng, drog på mig jeans och trasiga gympaskor och munkjacka under kappan och gav mig ner för att köpa glass. Affären hade stängt, men jag gick vidare till macken och fann till min stora glädje att de hade mina bästa vänner Ben & Jerry i hyllan.

Köpte min glass och gick hem, och tänkte på att jag är en del av en time honoured tradition av (mer eller mindre) unga kvinnor som tröstar sig med glass i sin ensamhet, som får nåt visst i blicken och ler smågalna leenden när de inser att de ska få sin fix av fett och socker och deg.

Jag vet inte om den här glassen är självomtanke och tröst eller om den är en bestraffning för att jag ändå är så hopplös.

Anna Kåver, tror jag det var, skrev i nån av sina böcker att detta att kalla någon hopplös är det värsta man kan säga om en människa. Är man hopplös så finns det ju bokstavligt talat inget hopp, inget att leva för.

Jag inser att hon har rätt och skulle aldrig använda det om någon annan, men jag använder det om mig själv ganska ofta.

Jaja. Glassen var god iallafall, samtidigt som den växte i munnen.

* * *

Jag vet inte vad jag ska säga mer. Det känns som att det fastnat nåt i mitt hjärta, en skärva av isdrottningens spegel kanske, och allting är fruset till is och jag ser bara det kalla och tillgjorda i mig själv likväl som i andra. Jag spottar ur mig, här, och så hoppas vi att den smälter och att jag är mig själv igen imorgon.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Monchichi: (22 nov 2009 00:31)
*fetrelaterar, flippar och kramar*

lejonhjärta: (22 nov 2009 11:55)
när du har skrivit en text så läser jag & sedan måste jag låta texten vila lite så jag kan ta till mig den på riktigt. sen kommenterar jag. det är så jag funkar med bra texter.

du skriver så mäktigt & känslosamt! <3 kram!

Garbo: (22 nov 2009 15:07)
Relaterar. Kram <3

Anne: (23 nov 2009 01:28)
Monch: <3

lejonhjärta: Det där är en av de finaste komplimanger jag fått. <3

Garbo: <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Jonas, Jens
:: reklam ::