Anne
(Bar)tenderness is a Weakness
22 nov 2009 01:09Jag tror att det är dags nu. Att ta ett litet grepp om det här med bartendern, att skriva ihop ett fint avslut, lägga några stenar i botten av säcken, knyta ihop den med en fin rosett och kasta den i sjön like so many unwanted kittens.
Eller nej.
Men det börjar klarna. I den mån det kan klarna, i den mån man kan förstå folk som man inte riktigt vågar prata med.
Det är nåt i hur han pratar om Sura bartendern och hur deras samspel är. Nåt i hur besvärad han blir när Sura bartendern tycker att han berättat nåt om hur pinsamma jag och LF är när han inte är där, hur han tar med sig två cigaretter och flyr på rökpaus när Sura bartendern pressar honom att berätta för oss också, om vår pinsamhet.
Det är nåt i att det uppenbart ligger nånting bakom även om Sura bartendern viftar bort det efter en stund med ett jag skojade bara. Efter att han sagt att Bartendern berättat att vi raggat på honom som fan och lockat med vin, öl, sprit och naket... när hans flickvän satt i baren.
Och min paranoia är inte långt borta, och gröna äpplen studsar runt för min inre syn.
Det är också nåt i hur Bartendern kommer med shottar till oss, varsitt glas fyllt med mörk vätska, och jag tycker att nej jag vill inte ha och han envisas med ett jo, det ska du visst. Nåt med att jag tar glaset ifrån honom med ett "nu ska vi inte paja min grej här" och luktar lite misstroget på det och tittar frågande på honom; nåt med att han tycker att jag ska sluta sjåpa mig och dricka upp, varpå jag tittar lite på honom och säger "nu litar jag på dig här", nåt med att han säger "klart du gör" samtidigt som jag smuttar... på cola, och bryter ihop i ett hjälplöst skrattanfall (under vilket min axel för övrigt kajkar ur så att jag står där med bedövande smärta i den resten av kvällen, vilket tillsammans med Sura bartenderns ovannämnda anekdot strax därefter sänker mitt humör för kvällen ganska effektivt) innan jag sveper min colashot som en hel karl.
Det är nåt med hur han inte ser på mig förutom ibland då han *ser* på mig, med alla de där gångerna jag varit där och han knappt hälsat men jag ändå vetat att han vet att jag är där, vetat att han vet vem jag är, att han reagerat på min närvaro.
Det är nåt med hur han går förbi nära och stannar till och säger att vi ska akta oss för Sura bartenderns massageinviter när jag står och försöker få fason på LFs stela nacke när jag precis kommit dit; så nära har han aldrig gått förr, och jag ser på honom och är alldeles varm och ler lite skälmskt för jag har inte gått sönder nånstans än.
Det är nåt med hur han mycket senare (demonstrativt, från där jag står) lutar sig nära intill LF och sträcker sig efter besticken hon sitter i vägen för, i hörnet vi lagt beslag på i den överfulla baren.
Det är nåt med det där teet jag fick i tisdags, nåt med ölen den där gången i somras, nåt med alla vattenglas som jag beställt bara genom att titta på honom. Nåt med att det tog så lång tid innan han ens svarade på mitt allmäntrevliga hejdujobbarhärochjagärentrevligkund-leende, då för länge sen ett år sen eller mer. Nåt med att jag kommer ihåg hur han svarade på det första gången, vilket solsken hans leende var efter åskmolnen tidigare; hur förvånad jag blev, tappade takten mitt i steget och blev stående en stund, ställd.
Det är nåt med att Sura bartendern kramade på folk hela kvällen, han gör det för det är hans grej, han kramade på LF (länge, länge) när han fick ett plåster av henne och på en massa andra mänskor som dök upp då och då. Men när han skulle ge mig en kram (jag minns inte varför, men jag hade varit snäll på nåt sätt) så hann han inte långt innan Bartendern harklade sig och tyckte att han skulle hålla sig i skinnet.
Det är nåt med våra händer tätt intill varann på bardisken den där gången, nåt med alla gånger jag suttit vid skuggiga bord och sett honom gå och plocka glas vid alla andra bord utom vårt. Alla gånger jag suttit vid skuggiga bord och beställt mat och han inte frågat var vi sitter för att han redan vet. Alla gånger vid skuggiga bord när jag råkat kasta en blick mot baren och sett honom stå och se mot mig.
Nåt med den där gången jag kom dit med min pappa i släptåg, nåt med hur stel han var först och hur mycket han skrattade när jag ursäktade mig för min påstridiga far. Nåt med de där gångerna jag råkar i samtal med någon trevlig ung man i baren och han stillnar till eller kommer förbi och slänger ur sig nåt.
Åh, det är nåt visst med min Bartender. Nåt med hans armar, hans kinder, hans vackra rygg, hans längd och bredd och hår och skägg, nåt med hans röst (nåt stort och fantastiskt med hans röst). Nåt med att han verkar så nonsensfri samtidigt som vi lyckats hamna i ett krångligt ingenmansland där varje gest är laddad och samtalsämnena otroligt begränsade, samtalet hämmat och haltande. Nåt med hur han är bestämd men inte oresonlig mot krångliga människor. Nåt med hans skratt och hans tillmötesgående, liksom med hans undlåtenheter och hans ointresse.
Visst är det nåt med honom.
Men jag har sinne för detaljer, och jag är överdrivet uppmärksam på just honom, och jag övertolkar säkert och ser skiftningar som inte finns där. Jag vet inte.
Men det känns på sätt och vis klarare nu. Oavsett vad han försöker säga med sitt beteende, oavsett hur ofta hans blickar är en ren slump eller hans vänligheter professionella.
Hade han velat att nåt skulle hända skulle det ha hänt nåt vid det här laget.
Det var väl det.
En sak till:
Är det nån som vet ett trevligt ställe i stan med billig öl, trevlig personal och lagom mycket folk i blandade åldrar? Gärna långt bort från andra lång. Guinness på fat är ett krav.
