Anne
Återbesök i virusbunkern
30 nov 2009 03:05För första gången på hela långa dagen kliar det lite i skrivfingrarna. Egentligen har jag väl ingenting att säga, verkligen ingenting. Ligger hemma och är sjuk, orkar hasa mig mellan sängen, soffan, köket och toaletten. Och som jag får ränna till toaletten; jag tar det här med mycket vatten på största allvar och om vi säger som såhär: jag är tämligen väl genomsköljd.
Men konstant törstig. Torr om läpparna. Med värkande huvud.
Jag skulle kunna gissa att det är grisen som slagit till. Jag menar, jag vet inte riktigt vad skillnaden är mellan influensa och förkylning, men feber och muskelvärk och hastigt insjuknande och extrem utmattning verkar vara vanligt för influensa, så. Det ska väl gå det här med.
Jag vaknade imorse och mådde ruttet. Det tog ett tag för mig att inse att det inte bara var morgontrötthet och lathet som gjorde livet så surt för mig, utan att jag faktiskt inte orkade stå upprätt länge nog för att ta mig genom duschen.
Sen sov jag i några timmar, och sen har jag mest hängt med min kompis Veronica. Hon har varit med om hjärtslitande äventyr och sammetsögda pojkar, och jag har legat i soffan med laptopen på magen som en varm kurrande katt och tittat på. Med avbrott för toalettbesök, eller matlådevärmning, eller tefix, eller mackbredning, eller apelsinhämtning, eller vattenglaspåfyllning.
Telefonen har ringt några gånger, och jag har fått en massa sympatier i chatten här på Ord. Har ovanligt nog inte beklagat mig på fejjan, annars hade det säkert regnat in stöd där med. Vill inte att släkten ska veta att jag är sjuk, det är illa nog med vaccineringstjat och gåtilldoktorntjat och allmän hysteri. Ja, jag blir sjuk ofta, nej vården bryr sig inte om jag går dit, låt mig vara. Lite så. Det är ju ändå på väg åt rätt håll med de ständiga förkylningarna. Har inte ens haft hälften så många i år som förra året.
Har tänkt att jag skulle behöva ta mig ut och handla lite, men insåg till sist att det kanske inte riktigt är en hit när jag mår som jag gör. Varit lite bitter över att alla jag känner har vänner i närheten som de kan be om hjälp med att gå och handla, och dessutom är jag nästan alltid där och frågar om folk behöver nåt när jag vet att de är sjuka oavsett var de bor, men när jag är sjuk finns det egentligen ingen att fråga och ingen som erbjuder sig.
Men sen ringde telefonen och efter en stunds prat frågar vännen som bor på andra sidan stan om det finns nåt jag behöver, och jag lyckas med min minsta röst klämma ur mig att jag skulle behöva enorma mängder apelsiner, mera te och en liter mjölk. Och pepparkaksdeg. Hon skrattar åt min lista, och lovar att titta förbi på förmiddagen. Det är svårt att be om hjälp, särskilt när man vet att folk är upptagna med sitt och inte just har vägarna förbi. Och det är svårt till och med att tacka ja när hjälpen erbjuds.
Men jag vet ju hur jag känner mig när jag erbjuder mig att hjälpa till och blir avböjd trots att det verkar som att hjälpen egentligen behövs, så jag försöker skärpa mig och se att alla behöver känna sig behövda. Att det kan vara värt lite olägenhet för att få hjälpa till när det behövs. Och det ska gudarna veta, att här behövs det apelsiner, te, mjölk och pepparkaksdeg. Ja, och ipren. Det skulle jag också få.
Tack universum för vänner.
Vad ska jag säga mer? Det är dags att sova, jag märker det på att jag mår ännu sämre än förut under dagen. Annars är alla normala funktioner satta ur spel. Ibland dippar mitt mående, och då tar det en liten stund innan jag kommer på att det nog är hunger eller trötthet. Den enda funktionen som verkar finnas i behåll är som sagt regleringen av vätskebalansen. Kanske ska vara tacksam för att jag har den, annars kunde det bli jobbigt.
Det är jobbigt att vara sjuk, men på sitt sätt är det ganska skönt att gå omkring i en sjukbubbla och veta vad letargin och initiativlösheten beror på. Behöver inte alls fundera över om det kan vara så att jag är ett värdelöst måndagsexemplar för att jag inte orkar diska. Vet att det är för att jag är sjuk. Bara för att rycka ett exempel rätt ur luften.
Och jag har ingen energi över till att fundera på saker som jag ändå gör bäst i att släppa. Bara det känns så otroligt läkande, så väldigt rogivande. Världen pågår i allra högsta grad därute, och i den finns en massa människor som jag träffar ibland och som jag bryr mig om, men just nu är jag bara här, i min relativt välstädade lägenhet, i en liten bubbla av ömmande muskler och febrig panna, och jag orkar inte tänka på dem mer än när de hör av sig. Och det räcker så. Jag blir glad när de hör av sig och tänker på mig, men jag behöver inte göra något för dem. Inte just nu. För jag kan inte.
Ja.
