Anne
Löst från strid och tvång
1 dec 2009 21:15Jag mår bättre idag. Faktiskt. Även om det helt klart inte är läge att gå till jobbet imorgon, så har jag ändå känt mig nästan levande nästan hela dagen. Jag har till och med klättrat på väggarna med en tejprulle i näven, tejpat garderobsdörrarna så att jag äntligen kan göra klart i hallen. Och så har jag duschat, en underbar entimmesdusch med dubbla hårtvättar och allmänt skrubbande och gnoende. Visst, jag var tvungen att sätta mig ner i badkaret en stund för det blev snurrigt, men nu är jag reeen. Rena lakan också, den här natten kommer bli himmelriket.
Men mest av allt känns det som att peppen håller på att återvända.
Jag har annars känt mig som något litet och grått på en trist bår, på senaste. Inlåst i mitt eget illa fungerande huvud, oförmögen att ta till mig omvärlden. Vankandes av och an i hjärnans vindlingar, idel välbekanta grejer överallt, samma gamla tankar i samma gamla hörn, samma gamla spindelväv samma tristess och ledsenhet.
Jag började skriva ett bittert inlägg förut om Bartendern; LF ringde och berättade om sitt senaste besök på stamstället, berättade att han varit där och att han frågat var hon gjort av sin kompis och sen bett henne hälsa (så gott!) att jag ska krya på mig när hon förklarade att jag låg hemma och yrade med feber.
Och ja, jag började skriva ett bittert inlägg, spott och fräs och ilska, men... äh. Det blev så pinsamt och onyanserat och så... inte jag. Jag tittade på det en stund, och skämdes, och tänkte att jag skulle skriva om det. Sen tittade jag på det lite till och insåg att det inte fanns nåt i det som jag ville behålla, så jag raderade alltihop.
Och sen nånstans så började ljuset sippra in i hjärtat igen. Kanske för att det som genom magi och trollslag blir en julsaga på Ord i år; kanske för att jag är på musikaliska irrtåg på Spotify, nya röster sjunger i nya ljudlandskap och jag hittade en blandskiva med piratsånger, bara en sån sak. Kanske var det det här med att tejpa garderoberna och börja tro att jag faktiskt ska göra något åt dem. Kanske är det att gå här hemma och börja se möjligheterna, se poängen med varje liten ansträngning.
Och så tänker jag på allt som finns där ute också. På att jag ska träffa min syster på söndag kväll och göra Liseberg. På att jag ska sänka minst en Guinness innan helgen är över. På att jag kanske träffar på någon jag aldrig pratat med förr, eller ser något som får hjärtat att bulta och fantasin att rusa. På att jag kanske lär mig något nästa gång jag ger mig ut bland människorna igen.
Men det är en läskig balans det där mellan hemma och borta, fylla och nykterhet, fixa och relaxa. Men jo, det är väl bara att ge sig på´t igen och igen tills man får det att fungera. Eller så.
