Anne
Dagen & sorgen
15 dec 2009 00:41Det är sex år sen hon höll mina nedkylda händer i sina vissnande och kallade mig sitt barn. Sex år sen de där hemska dagarna på sjukhuset tog slut, de där dagarna som kändes som att de pågått och skulle fortsätta pågå i all evighet.
Jag kan numera äta saffransklipp utan att vämjas, jag kan se kristyrpimpade pepparkakor utan att vilja brista ut i klagoyl, och sjuarmade elljusstakar i sjukhusfönster bekommer mig inte nämnvärt.
Jag har känt mig så otillräcklig, som inte lyckades bättre med att älska henne när hon levde. Som att jag inte riktigt har rätt att sakna henne för jag var en så dålig dotter när jag hade möjligheten att finnas hos henne.
Men det är vad det är. Jag gjorde så gott jag kunde.
Och hon var min mamma, trots sina tillkortakommanden, och gjorde så gott hon kunde. Och nu finns hon inte mer, fortfarande finns hon inte mer trots att hon har hållit på med det i redan sex år. Det är som att det borde räcka snart.
Men det gör det ju inte, aldrig. Räcker aldrig.
Ah.
Men jag hade älskat henne bättre om jag hade henne nu. Det vet jag, och det är skönt att veta, samtidigt som det är lite synd att hon aldrig fick den här kärleken som jag har lärt mig att inte vara (fullt så) rädd för.
Den kommer andra till del, aldrig bortkastad, men hon hade behövt den så väl. Lilla trasiga mammahjärtat.
Älskad och saknad, efter bästa förmåga.