Anne
Strange Tales
21 dec 2009 02:43Det börjar alltid såhär:
Jag är så trött.
Orden som sätter alla andra ord i rullning, orden som lägger grunden och låter de andra orden hopa sig som de vill, gränserna är redan satta.
Jag är så trött.
Det var en gång jag är så trött. Och en gång en lång och mestadels fin helg, första dagarna av ett litet jullov, och många fina vänner.
Och en gång julkonserter, och en gång väldigt väldigt kallt och ständigt frysande trots påpälsning. Och en gång lunchmys och glöggmys och spårvagnsresor och gud jag minns inte ens vad,
jo en gång en vända på stamstället också, en julguinness och en jul-irish coffee, och en bartender som inte riktigt vet vad han vill till den grad att jag måste ge honom ett skarpt ögonbryn; finhäng med LF & andra och sa jag kallt?
Och en gång en soffa och sånt som kan finnas i soffor och ja.
Sen var det inte kallt mer.
Och sen, efter halvslummer och värme och, ja
Snö. Det var en gång snö, i stora stora fladdrande flingor som bara faller och faller och faller fast man står vid Valand en hel kvart och tittar på dem. Yviga flingor som fastnar i håret och ögonfransarna och väter kappan och kysser kinderna och svalkar pannan.
Temperaturen finns inte, det finns bara snö och nåt varmt som förbryllar. Fast sen finns temperaturen igen, men då kommer ju spårvagnen, och är varm.
Mest varmt är det i magen. Te och, och ja. Mest varmt i magen, och vimsigt i huvudet, och inte just skrämmande för jag är inte rädd för nåt. Men. Nåt som liknar nåt som är skrämmande kanske.
Nåt som gör sin bästa imitation av nåt riktigt läskigt.
Ähh, trams.
Snipp snapp snut, jag är så trött.
Jag är så trött.
