Anne
Ancient History
13 jan 2010 01:20Nu känner jag mig konstig. Huvudet är tomt, men ändå känns det som att det finns nåt där som vill ut. Jag har inte ett enda ord att skriva, men ändå nåt konstigt behov. Av att göra det. Av att skriva.
Jag hittade Kalles klätterträd på spotify häromdagen. Svenska barnprogram. Vilken fullständig alienering jag upplevde inför dem. Jag menar, jag gillade många av dem. Kolla på björne när jag lyckades komma ihåg att det var. Men. Jag fattade aldrig riktigt.
Finska barnprogram fattade jag... men de gick ju inte just på tv hemma i Kalix. Eller det fanns ju moi mukulat, det var nästan värre, för det var finska men det var verkligen inte alls som de finska barnprogram jag saknade från sejournerna framför farmors tv.
Och sen tappade jag de finska barnprogrammen med. Och kom aldrig riktigt in i de svenska.
Haha.
Hej utanförskap.
Men!
Kalles klätterträd. Låten är så fin. Och den väcker minnen av upptäckarglädje, och av det där egna meningsskapandet när man inte fattar referenser eller håller ordning på att se varje avsnitt.
Det är så mycket man ska lära sig att tycka om. Inte bara det man är nu, med alla kantiga armbågar och känsligheter att lyckas bli du med, utan alla de där man varit innan; de där som man helst trycker undan i en garderob nånstans, de där som varit så ledsna och som varit så ensamma och som varit så små.
Åttaåringen som sprang omkring i röda ribbade strumpbyxor i skolmatsalen pga kroniskt snöblöta byxor. Elvaåringen som stirrade förfärat på sin spegelbild och trodde att hon aldrig skulle lyckas se ut som folk, fjortonåringen som inte ens festade för hon hade knappt några vänner att göra det med men ändå på nåt sätt lyckats bli klassens "värsting", sjuttonåringen som lämnade allt precis när hon börjat upptäcka det för att kasta bort en massa år på någon som bara tog och söndertrasade, tjugoåringen som var så förtvivlat vilsen men knallade på i vad hjulspår hon råkat hamna i, tjugotvååringen som öppnade sig för nya människor och tog sig ur något som inte fungerade men som visslande traskade rätt in i fällan igen ett par månader senare.
Det finns så många själv att förlåta och acceptera och förlika sig med.
Det är lättare att vika ihop dem och stoppa undan dem i nåt skrymsle och låtsas som att livet började igår, eller kanske bara finns idag.
Men nu, när jag skulle komma på vem jag var när jag var runt 22, hittade jag en massa gamla textarkiv på livejournal.
Och hon som skriver är trots allt inte så svår att tycka om. Synd att hon gav upp igen, i så många år.
Och jag tittar vidare i arkiven och anar att jag kanske kan förstå, om jag läser där någon dag, förstå och se en mening i även detta stannande. Detta stillastående.
Jag tror det.
Förstå och förlåta.
Men det är många jag att gå med på.
Och så ofta känns det så irrelevant, att gräva fram den fula ungen i röda strumpbyxor ur bakhuvudet bara för att ge henne lite kärlek.
Men det kanske det inte är.
