vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Om manfolk (och att inte befatta sig därmed)

18 mar 2010 20:33
Nej, jag ångrar ingenting.

Jag åkte till jobbet igår, och redan på vägen till bussen, i det vissliga morgonhumöret, i kaffekärlekens efterdyningar, i den pigga och energiska sinnesstämning jag fann mig i helt plötsligt, visste jag att jag trots allt skulle bege mig till andra lång på kvällen, skulle se till att få i mig en Guinness på Saint Patrick´s Day.

Jag lät beslutet ligga och dra lite, hörde inte av mig till LF förrän på sista rasten, tänkte att jag skulle lämna utrymme för att jag kanske trots allt skulle bli trött och ändra mig... men det gjorde jag inte. Istället var det det som fick mig att orka genom hela dagen, vissheten om att jag skulle få komma ut sen, träffa folk sen, hänga i baren sen.

Jag var först, jag stod i ett hörn och stickade och småpratade med folk som sprang förbi. Originalbartendern kom fram och frågade hur det var och sa med ett retsamt leende att han inte sett mig sen jag stod i ett annat hörn upptagen med att hångla, för en månad sen eller så. Jag skrattade och försökte se oskyldig ut, jag tror jag misslyckades, han gapskrattade. Han försvann iväg igen, men efter en stund kom han tillbaka. Ställde en öl på bordet bredvid mig, försvann en sväng till och kom tillbaka med en stol som han satte sig på.

Jag dök rätt in, började berätta om saker, men vi hann inte så långt innan LF dök upp. Då hämtade han en tidning, jag försökte få med honom i samtalet ett par gånger men det är inte helt lätt att få med nån annan när jag och LF inte setts på ett tag.

Men han kom och satte sig med mig! Jag log som ett fån när han gjorde det, och rodnade och blev alldeles tramsig. Det känns på nåt sätt ganska fantastiskt att nån jag tycker om så mycket faktiskt vill hänga med mig; det har hänt några gånger att jag blivit vän med folk som jag egentligen tycker är alldeles för coola för mig, på riktigt-vän, inte en sån där när man låtsas och försöker utan att egentligen få nån respons mer än nån gång ibland, och det är en underbar upplevelse. Att inse att i den här fantastiska personens ögon är jag nån.

Och jag ser ju att hans uppfattning om sig själv inte direkt har mycket gemensamt med min, jag har sett honom bete sig som en svansviftande hund och jag har sett honom inte våga vara ärlig utan hellre dra ut på saker in absurdum, jag vet ju att han också är människa. Men ändå dominerar det där som får mig att bli alldeles lyrisk när han kommer och pratar med mig. Och det känns som att vi skulle kunna prata om saker, det känns som att jag *kan* bara dyka in och börja berätta saker och att han vill höra.

Det sjuka är att det känns som att vi *är* vänner, trots att vi verkligen inte vet tillräckligt om varandra för att jag ska kunna *säga* att vi är det. Jag vet ju inte vad som kommer sen. Vet inte hur det kommer gå med balansen, om hans lår som stöter emot mitt då och då medan han sitter där kommer bli nånting elektriskt. Det är oprövade isar mellan oss, helt enkelt, jag har sagt det förr och det stämmer nog. Läge att ta det försiktigt och känna sig fram. (Nej, inte bokstavligt. Här ska inte kännas på nåt.)

Innan han gick hem fick vi varsin Guinnesshalsduk, jag och LF. Jag kom hem vid midnatt, inte just nykter, och det kan vara så att jag hade på mig halsduken när jag gick och la mig.

* * *

Det som annars snurrar i mitt liv just nu är Helt Fel Person. Han har börjat jobba på mitt jobb nu, och det känns konstigt.

Egentligen finns det så mycket jag skulle kunna säga om det att det räcker till en helt egen text, men jag vet inte om jag vill.

Vi har ett förflutet, helt enkelt, och det var innan jag lärt mig att ta vara på mig själv, och jag lät honom göra mig alldeles förskräckligt illa och det gjorde han. Och det som hände var inte just mitt fel, men jag var med i det, och det var inte just hans fel men han var med i det.

Och jag hjälpte honom en stund på förmiddagen igår, och det gick bra, vi pratade bara om jobbsaker och bara när det fanns nåt som behövde pratas om, men vi jobbar rätt bra ihop det gjorde vi förr också.

Jag känner mig liksom bara tyst inför honom. Jag klarar inte riktigt av att se på honom, och jag hälsar men pratar inget, och när jag ser honom nånstans är det nästan som att få en elstöt, och jag skyndar mig iväg.

Jag är inte arg. Det som har hänt var för flera år sedan, det bekommer mig inte längre. Jag är en annan, och om han vill eller inte vill ta ansvar för sitt liv och hur han beter sig är inget som har med mig att göra. Jag hoppas att han också lärt sig nåt. Att inte prata med honom handlar inte om att hämnas eller att få honom att må dåligt, verkligen inte. Jag skäms nästan, jag känner mig lite som en mobbare, jag hatar sånt, men jag menar verkligen inte att vara elak.

Det är bara tyst i mig inför honom. Det finns inget som vill ta kontakt. Jag känner hans ögon på mig ibland, jag såg honom förut idag när han stod bredvid en kollega som jag skojade med över axeln när jag höll på med annat, han skrattade åt mig och min charm och han ville också vara med.

Det ligger inte för mig att hålla folk utanför, jag är inte sån, men jag klarade inte av att släppa in honom. Jag vände mig bort från båda istället, fortsatte med det jag höll på med.

Men jag tror att den här tystnaden bara är nu. Jag tror att det med tiden kommer att dyka upp något annat, men jag vet inte vad. Jag är lite nervös, lite rädd för att jag ska släppa in honom igen och bli lika trampad på, det är vad jag gör trots allt, lägger mitt hjärta för folks fötter gärna när de tittar åt ett annat håll så att de trasar sönder det innan de ens förstått att det ligger där. Men samtidigt är det ganska spännande det här. Spännande att se om jag faktiskt lärt mig nåt på riktigt ända ner i hjärtat.

Det känns bra att ge det tid. Bra att veta att jag trots allt inte är nån elaking; kommer han till mig och vill prata så kommer jag inte ignorera honom och jag kommer inte vara otrevlig. Det är bara att jag inte har någon lust att gå till honom, eller ens mötas halvvägs. Jag klarar mig bra ändå. Jag har varit halvvägs, och jag har varit framför hans dörr, och han har låtit mig stå ute i regnet. Well, jag är fortfarande ute, men det blev solsken där jag är. Solsken i hela hjärtat, mer eller mindre.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Betty: (18 mar 2010 21:49)
Åh! Du tänker så bra och du skriver så bra!

Monchichi: (19 mar 2010 00:30)
"solsken i hela hjärtat" <3

mangopanda: (19 mar 2010 01:13)
Vad du skriver, vännen! Ofta, och mycket, och fint, och tänkvärt, och inte minst "Annerashii". <3 <3 <3

Kit: (19 mar 2010 15:57)
...jag tycker nästan synd om honom, som var så dum att han blev Annelös. Men mest tycker jag det är så underbart att du har solsken, och rår om ditt hjärta. Det förtjänar du! Mer än väl.

Anne: (22 mar 2010 12:08)
Hörni, alla... tack! <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::