Anne
Liknar höst men doftar vår
1 apr 2010 21:51I det falnande kvällsljuset stirrar mitt ansikte tillbaka på mig från spegeln. Som en vitblek måne med skuggade ögonkratrar, en allvarlig blick mellan mörka hårslöjor. Så det är såhär. Det här är alltså jag. Ett universum i varje människa, så mycket som man aldrig kan säga, så mycket som man skulle vilja säga men inte hittar ord till, så mycket man säger, så mycket man inte ens får syn på men skulle behöva säga för att göra sig begriplig.
Det här är alltså jag, och där en tunn silverkedja över nyckelben, en döskalle och ett lyckomynt, ni känner till historien. Koftans rundade linning, ett par knappar, ett linne som sticker fram lite under koftan.
Jag vänder inåt och känner mig ensam, jag kommer ut och träffar folk och kan inte sluta pladdra, är glad och vill bara veta allt och vara nära.
Håller värdet av mig själv i de kupade händerna, det är så mycket att hålla ordning på, människouniversumet, att det rinner mig mellan fingrarna, alldeles särskilt när jag är utsjasad, och sen finns där inget värde kvar.
Det går ändå bra för det mesta, jag blir bättre på att jonglera och fånga upp med ena handen det som glider ur den andra, men sen finns det folk som gör en bypass på hela säkerhetssystemet, hackar alla lulliga hippieprogram och lämnar blomsterängarna nertrampade i lervälling. Men jo, men ja. Jag vill vara sånhär ändå, om priset jag får betala för fred och frihet är enstaka strandhugg så kanske det får vara så.
Allvarliga ögonen i spegeln, igen, det känns som att jag hittat tillbaka till ytterligare något lager av vem jag varit. Min moders och faders dotter, ett fyrkantigt barn i ett runt hål, nu en rund kvinna i en fyrkantig värld, hahh.
Jag kliver på spårvagnen efter jobbet. Sista timmarna var lite tunga, kanske lite febriga, lite febrila. Lutar pannan mot fönsterglaset, ser ut i den ljusa regnkvällen. Förbi Slottsskogen där fjolårslöven är nyfria ur snöns grepp, rusiga av vårvinden virvlar de ikapp och förbi spårvagnen. Vagnen är tidig och väntar en stund vid Linné, jag är tidig, kvällen är ljus trots gråvädret, det känns som att all tid i världen finns och inget, inget är bråttom.
En fika med en kär person, en såndär mittiprickstund igen, vi kan såna. Man kan aldrig prata om allt, det finns aldrig tid till allt, men vi gör så gott vi kan och jag går därifrån, lugnad. Själstumultet vädrat och nedlugnat, hjärtat påfyllt och ögonen mätta. En kopp te, en bit kardemummakaka, enkel förplägnad men fin. Robust, som vänskapligheten som vilar över bordet.
Och jag kommer hem och det är inte mörkt. Jag har en grön orkidé i köket, jag pratar lite med den när jag kommer hem. Trivs du bra lille vän? Känns det mörkt och främmande? Här, låt mig tända djungellampan. Ni kan vara vänner. Låt regnet mot rutan trösta dig, det brukar jag göra. Se ut, och försök att se det som är vackert, även här. Det finns alltid nåt.
Vill du ha vatten?
Jag sitter på armstödet till en av köksfåtöljerna och tittar på knopparna och blommorna, blomstänglarna och deras växtvinklar. Gör mig bekant.
På stan, i duggregnet som känns som att det nästan angränsar till snöregn det är så kallt, går jag med hakan nedborrad i gråa vänsjalen. Möter blickar som andas nyfikenhet och intresse och är så blyg och liten inuti, möter blick men förmår inte besvara leende. Så naken i stora sjalen, ett par kraterögon i ett månansikte.
Hippiebarn. Vad ska det bli av mig.
Helt fel person mitt emot mig vid lunchbordet. Jag sitter med min skäggvän när han slår sig ned, skäggvännen som aldrig gjort ett ställningstagande så länge jag känt honom gav mig prov på sin solidaritet när vi språkades vid för ett tag sedan och idag är han förtegen, han också, när Helt fel person gör entré. Och Helt fel person söker kontakt, han läser nåt i tidningen och visar en rolig bild, jag svarar pliktskyldigt och möter hans blick och det gör mig nästan ont om honom. Jag önskar att jag inte kände såhär, jag önskar att det inte var ett så kallt tomrum i mig för honom. Jag vet att han gjort sitt för att få det, absolut, och jag känner mig förvisso trygg med det. Men.
Jag ser tystnaden breda ut sig i cirklar runt honom. Är jag allas hippiebarn? Går de där så tysta för att de vill se vad jag tar mig före? För att de vill veta att jag står pall, innan de bestämmer vilka de ska vara?
Jag möter nitförsedda kollegan ett par gånger, och det känns som töväder för oss. Jag slutar tänka på att han ser ut som han gör, utom när jag ser honom innan han bytt om och jag inte är beredd för då klackar det till i magen, fast bara lite och jag gömmer det och glömmer. Tövädret, vi vinkar lite när vi ses, stannar och pratar en stund, är snälla mot varandra. Det är skönt som motvikt till det taggiga som var ett tag.
Det är fint, men hjärtat är uppkrupet i ett köttigt hörn av bröstkorgen i tryggt förvar bakom revben och där tänker det stanna. När vattenvägarna för de strandhuggande piraterna väl torkat ut ska det sitta där i sitt mjuka bo, vifta med tårna i randiga strumpor och ägna sig åt vänskap och inget annat. Ingen kommer här fram, här fram.
Förrän han säger sin kärestas namn.
