Anne
People make sense, when you´re a stranger
9 apr 2010 21:23Jag älskar min stad. Om någon annan försöker baktala den så reagerar jag som när någon annan dissar mina småsyskon; jag blir pissförbannad.
Med det sagt är det så otroligt skönt att inte vara där. Jag har hört att solen skiner och det är uteserveringsväder, här där jag är pissar regnet ner och det är fem grader varmt. Och ändå. Så skönt, att inte vara där.
Stan känns liksom unken. För många jag borde träffa eller höra av mig till, för många gator som jag trampat upp och ned i alldeles för många väder och årstider, för många gathörn jag aldrig rundat och platser jag aldrig utforskat som jag borde lärt känna för länge länge sen.
För många missade chanser, för många trådar, för många förluster och obegripligheter och nystan.
Här är jag en främling i en främmande stad, eller två. Jag har inga rutiner, inga stamhak, knappt några vänner. Jag går omkring och ser folk i ansiktet och går in på ställen fast jag egentligen inte vågar, jag utforskar och tar lite bilder och sitter ensam på ett café halva eftermiddagen och skriver frenetiskt i min dagbok som legat i träda sen september.
Jag pratar med butiksbiträden, experimenterar med en trevlig vuxenhet, ler mot folk och ser när de inte längre vet hur de ska tolka det.
Jag leker, helt enkelt, jag leker en ensamlek, en sorts balanserande på en hal spång över en fors.
Och det snurrar i mig, av vår och hormoner och längtan, och nånstans i bakhuvudet (eller var det kan vara) brinner det där med att kyssa någon som är tjugo år äldre. Det är en ny klåda som vaknat, som den där punkten mellan skulderbladen dit man aldrig når att klia ordentligt är det fast på insidan.
För att klia där behöver man hjälp.