Anne
Ville va fri & ha ett anständigt liv
16 apr 2010 22:24Det finns så mycket i livet som man inte kan få något grepp om. Man har sina små plättar av uppröjd mark i djungeln, men så fort man slutar röja där, flyttar sina odlingar någon annan stans, så kommer djungeln tillbaka och tar över och där sker sådant man inte har en aning om, medan man inte ens vet att man inte vet. Det är så stort, livet, fast det så ofta sker i en liten zon i taget.
Doften av färsk svensk gurka gör mig lyrisk. Den är så intensiv och så mild, som ett regn fast inte som ett regn för den är sin alldeles egna.
Egna dofter fascinerar mig. Dofter, fascinerar mig. Män som doftar gott när de går förbi. Folk som drar på sig findoften, som man annars inte tänker på att de doftar nåt men som plötsligt tar plats i medvetandet med en ny närvaro. Doften av våt jord, björklöv, lökstekning. Gurka, sommarregn, snöfall, ren soltorkad tvätt. Yoghurt; *naturell* yoghurt. Asfalt, nybryggt kaffe. En efterlängtad andedräkt mot ansiktet. Rökare, jordgubbar, brännässlor. Choklad.
Jag har haft utvecklingssamtal på jobbet idag. Jag bävade innan, men det fantastiska hände; jag kom därifrån stärkt och gladare.
Jag har tydligen utvecklats, det senaste året. Ja såklart, det har jag ju, men jag har inte sett det i ett jobbsammanhang förr, inte sett det som nåt som märks och betyder nåt där.
Jag är gladare och öppnare och sköter mig fint. Det min närmsta chef vill att jag ska tänka på framöver är att fortsätta ifrågasätta, fortsätta komma med förslag och frågor när jag tänker på saker.
Det här är saker som jag inte ens tänkt på att jag gör, egentligen, men de är saker som min chef inte bara är ok med utan vill ha mer av. "Va?" ekar hela huvudet, men magen jublar, axlarna sänks ett par centimeter och ryggen blir lite rakare. Mungiporna stannar i ett fånigt litet leende resten av dagen och hade jag haft min närmsta chef närvarande hade jag nog pussat henne.
På frågan vad som motiverar mig i mitt arbete har mitt svar egentligen alltid varit känslan av att göra något som betyder något. Inte nödvändigtvis förändra världen, men att känna att det spelar roll, det jag gör. Om så bara för en enda person.
Det känns lite lättare att gå till jobbet, nu. Visst finns det fortfarande saker jag vill bli bättre på, surdagar som jag helst vill försöka jobba bort så gott det går, men det arbetet känns så mycket lättare när jag fått ett grundläggande godkännande. Inget särskilt fel på mig, men en del särskilt rätt.
Tänk va.
Klockan är inte ens halv tio och jag är hela tiden på väg i säng. Längtar ner mellan lakanen, längtar till imorgon bitti när jag ska vakna utvilad efter många många sömntimmar.
Det har inte blivit så mycket sånt de senaste dagarna. I onsdags skulle jag sova tidigt men satt uppe och fipplade med telefonen en stund istället.
Igår var jag på konsert med ett bekantband som hade sin första spelning på riktig lokal. Efter den fina konserten släpade jag med mig några vänner till andra lång för lite sen middag och en liten öl. När vännerna gick hem satte jag mig i baren en liten stund för att säga hej, men jag var så trött så jag gick snart. På vägen till spårvagnen råkade jag se LF inne på Rover och var naturligtvis tvungen att gå in och säga hej... och vi hade faktiskt inte setts på nästan två veckor. Och så skulle jag bara följa henne en bit på hemvägen.
...Sen gick jag från stamstället när de stängde, och tog den vid det här laget gaanska bekanta halvspringande promenaden genom stan till sista vardagsnattvagnen.
Sånt som händer mig inbegriper bland annat att folk som hänger i baren tittar och tittar och sakta flyttar sig närmre och försöker hitta på saker att prata om. Sånt som händer inbegriper också att Sura bartendern med massor innanför västen rusar in och lägger en arm om LF och en om mig med en närgången hand om revbenen och kräver en puss och ser till att den hamnar på munnen när jag siktar på kinden. Jaha, gör det mig till den tredje kvinnan? Eller fjärde? Trettonde? Hur ska jag veta vilken i ordningen jag är i det här sammanhanget? Och allt det här räknandet av kvinnor, jag vet inte.
Gårdagen var en dag av idel pussar, förresten. Flera av mina flickor gav mig kindpussar, inte såna där franska mwah-mwah-pussar utan stora blöta kössar på kinden. Man kan säga att jag var in the spirit när Suris dök upp och var full och glad och yttrade sina vänskapliga intentioner.
Vilket inte betyder att jag vill pussa honom på munnen, dock. Det finns bara en Bartender för mig, hahh.
Och alltså det är inget annat än vänskaplighet där. Inte för mig, och jag tror inte det gör det för honom heller. Men sen att det är en slags vänskaplighet som handlar om att klappa varandra på rumpan eller allmänt bara komma undan med det ena eller andra, det är så den här varianten ser ut helt enkelt. Eller helt komplicerat, kanske.
Världen är full av allt möjligt som funkar på alla möjliga sätt. Och nånstans känns det okej, att det är så. Man provar sig fram, och förr eller senare märker man vad som funkar.
Men ett vet jag, som alltid funkar.
Och det är sömn i egen säng.
