Anne
En annan sida av saken
9 maj 2010 12:00Jag inser att mitt liv inte riktigt är narratologiskt tillfredsställande. Det finns en rörelse framåt, absolut, men mest rör det sig i sidled, fram och åter som en drucken matros på hemväg, utan mycket mening eller mål men med stort väsen för att alls hålla sig på benen.
Det pratas (skrivs) om att vara i fas med sin ålder. Huh. Det är inte just att jag inte är det, jag är inte direkt åldersnojig eller lastgammal, men det är helt klart en annan sorts fas. Kaosfas.
Om jag visste vart jag ville.
Om jag visste. Men den här druckna matrosen hör hemma i alla hamnar och ingen, särskilt ingen tror jag, och han vacklar fram och åter på hamnens hala kullersten och det spelar ingen roll vart han tar vägen för hemma är ett sjavigt hotellrum där han stannar tre nätter innan nästa seglats.
Och han har sett lugna hamnar där han skulle kunna kasta ankar och odla sin trädgård, han kan se det rotade livet framför sig, men mellan det och honom finns en tjock hinna av omöjlighet och han vet inte hur man tar sig igenom.
Han har rastlöshetens råtta i bröstet. Den hindrar honom inte från att sitta i timmar och åter timmar och laga nät eller skala potatis eller vad monoton syssla en matros kan tänkas behöva ägna sig åt, eller från att lyssna på främlingar eller sitta lugnt tillbakalutad på en filt och iaktta och trivas med det, men den krafsar och gnager när något kommer nära, när något blir på riktigt, när rötter kommer på fråga.
Eller nej. Narratologiskt otillfredsställande, var det. För allt nära väcker inte råttan. Många nära vaggar den till sömns, många rötter letar sig in i matrosens kött och hjärteblod och slår ut i prunkande vänskaper på hans skinn. Rötter som kittlar råttan i bröstet så den kacklar lite i sömnen, virar sig runt en tass eller flätar sig in i hennes morrhår, ibland när hon vaknar är det som att hon glömmer bort att riva och slita.
Jag blir bättre på att vagga min råtta till sömns. Det är den sortens fas jag är i. Jag blir bättre på att vagga min råtta till sömns, jag blir bättre på att ta tag om det exploderande rastlöshetshjärtat och trycka ihop bitarna till nåt som håller. Var kommer jag ifrån, att jag fått gå såhär långt bara för att komma hit? Hit där lockiga barnhjässor, ringar på fingret och tillfredsställande yrken ter sig som en utopisk hamn en seg hinna bort från allt jag lever i?
Hej jag heter Anne, jag fyller tretti snart och det här är vad jag har att visa världen. Något trasigt, något lagat, något ofärdigt, något skevt och något större än vad som får plats.
Något narratologiskt otillfredsställande, men förhoppningsvis någorlunda värt ändå.
* * *
Jag sitter tillbakalutad på en filt bland fina lugna människor och glada barn på ett vardagsrumsgolv. Kaffe finns i ymniga mängder, goda bakverk likaså, jag småpratar lite med en eller annan men ägnar mig mest åt att se. Och ser att det finns andra här som jag, en observerande kyckling, observerande stora människor också, och jag känner hur saker lägger sig på plats för mig, igen, samma saker, samma platser, ibland lite nya platser, klick-klick-klick säger det i hjärtat. Det handlar om långsamhet, igen. Om tillvänjning. Om att det tar tid med människor, om att vi är som skygga hästar en del av oss, men att med lugn och välvilja och bestämdhet så kan man närma sig vem som helst.
Nära nog.
