Anne
Tidsoptimist
23 maj 2010 11:41Lite ljus i tunneln, eller ganska mycket. Det handlar så mycket om vilket tidsperspektiv man har på saker. På en tillräckligt stor tidsskala blir varje ansträngning meningslös, och med en för liten skala känns varje smärta oöverkomligt oändlig.
Jag pratade med armarna en liten stund igår, han ringde för att säga god natt när jag vinglade omkring i köket för att få ihop matlådor efter att jag inhalerat ytterligare några öl, och när jag hör hans röst så liksom fnissar jag? Eller fnyser glatt, mera. Hans röst.
Och vi kanske ses snart, nån gång i nästa vecka. På riktigt. Jag vet inte säkert om jag kan låta bli att dö lite när vi ses.
Där har vi ett praktexempel på tillfälle där det är asgrymt att kunna krympa tidsskalan. Korta korta nätter men en evighet av närhet.
I skymningen igår åkte jag till stan och träffade LF. Hon hade med sig ett par 2,8:or som vi satt med bredvid älven, nånstans uppe på ett berg var det fest och musiken hördes vida omkring och folk vandrade förbi oss, än åt det ena hållet, än åt det andra. Vi lutade oss tillbaka och pratade strunt och tittade på båtar och moln och skymningsljuset och vattnet.
Så. Så gör man för att livet ska vara värt.
Efter midnatt lämnade jag av henne hemma och fortsatte till stamstället. Det var mycket folk och jag var trött, så jag tittade bara in lite snabbt för att gratulera Bartendern på födelsedagen. Han blev förvånad och glad mitt i lördagsnatthetsen och jag skrattade och gick igen.
Så fint. Va? Att kunna göra så. Ha ett hemligt utbyte med en barkompis som går alldeles förbi alla fulla människor runt omkring. Fint att ha en kompis i baren som man klickar med, som det känns alldeles speciellt med. Jag menar, jag gillar dem allihop, klart jag gör, men det mellan oss är nåt annat, det är nåt mer. Och det är lite krångligt med balansen ibland, men det ger sig nog, tid, tid, jag tror på tid. Det är så ovanligt att man hittar folk som känns som att de hör till hjärtat.
Ibland känns det så kalt och kargt, livet, en stor öken åt alla håll utan löfte om respit. Det är nu en gång bara så att jag känner så emellanåt. Men tack och lov håller det sällan i sig särskilt länge.
Och i all dysterhet skiner människor som fyrbåk, och de betyder så mycket för mig och de låter mig betyda något tillbaka. Det är så lätt att vara ovarsam med det där när man själv inte orkar se att man betyder nåt.
Jag lyssnar på Anna von Hausswolff och har druckit upp mitt kaffe. Det är dags att packa en av matlådorna från igår, kliva genom duschen och göra sig redo för jobbet. Två dagar, sen är jag massor med ledig.
Solen skiner.