Anne
Tvivel & tillit
24 maj 2010 11:08För rätt länge sen nu, när jag hade huvudet fullt av allsköns textmaterial, tänkte jag att jag en dag skulle skriva nåt om att släppa in folk och att lita på dem. Det blev aldrig nåt av den texten, fast jag funderade rätt mycket på det då.
Det jag kommer ihåg av mina funderingar är en bild som jag snubblade över nånstans i bakhuvudet. En porslinsbutik i en gammal lada, vita tyllgardiner som fladdrar i öppna fönster, gårdsplanen utanför den öppna dörren en grusplätt omgiven av blommande grönska. Inne i ladan en charmigt kreativ oordning med koppar och fat och skålar och glas, i allsköns material, allt från stengods till skiraste porslin, emalj, glas.
Här är jag. Dörrar och fönster öppna, och jag bjuder in alla som vill, men när någon kommit in i butiken gömmer jag mig bakom disken, kryper ihop under den, väntar på att de ska gå lös på alltihop med ett baseballträ. Det tar lång tid, med timmar av observation, innan jag litar på att de som klivit in är fredliga och inte kommer trasa sönder nåt för mig, innan jag vågar mig fram från mitt gömställe.
Och det är ganska intressant, att låta folk vandra omkring i bråten, se vad de fastnar för, vad de gillar och ogillar. Men så fort det börjar handla om mig, och inte bara de yttre villkoren av min tillvaro, så blir allting så grumligt, jag kan inte se klart. När jag kliver fram från mitt gömställe är jag lika naken och trist som eremitkräftan utan skal.
När det handlar om mig så blir allting förvirrande, så jag försöker tänka att det aldrig handlar om mig. Men... det blir också konstigt.
När jag var liten kommer jag ihåg att jag tyckte det var så svårt allting; nätter när jag låg och vred mig och förstod inte hur man skulle få ihop det här med att man kan göra fel fast man menar väl, att förflugna ord kunde göra så mycket skada, att folk börjar tycka om varandra och slutar göra det och att det inte finns några garantier för något av det, inte egentligen, det finns bara detta ömtåliga: tillit.
Som ett kräppapper som ska fånga upp en fallande kropp, spindelväv som säkerhetslina i halsbrytande klättringar. Igen, och igen, och igen, måste man med andan i halsen och sten i hjärtat bara tippa över kanten eller våga sig upp i klipporna. Med kräppapper och spindelväv som enda säkerhet.
Jag tror jag till och med pratade med min pappa om det här nån gång, det var när vi fortfarande pratade om saker (innan han träffade sitt livs kärlek och inte riktigt hann med annat längre), jag har ett minne av att jag ville lösa det genom att bara strunta i det. Om det är förknippat med såna risker att släppa in folk och tro att de ska bli kvar, om man ändå aldrig kan veta säkert, då kan jag lika gärna bara låta bli. Han hade inget bra svar på det, inget jag kunde ta till mig då iallafall, bara ett "men det går ju inte".
Nej. Man kan inte bara luta sig tillbaka och titta på, för då är hjärtat förvisso skyddat från sår men inte från ensamhetsinfarkt.
Så, öppenheten. Den som jag odlat de senaste åren, den som är en porslinsbutik ständigt beredd på baseballträn.
När jag tänkte på det här, för några månader sen, slog det mig att det kanske finns andra sätt. Kanske behöver inte alla få komma in, man kanske kan hänga lite slött på en sockerlåda utanför ingången med en bok i handen och sortera lite bland besökarna.
Jag vet faktiskt inte.
