Anne
Krokiga stigar
29 maj 2010 02:48Hej jag heter Anne och jag är tretti nu. Wow. Vuxet.
Jag har firat min nyvunna vuxenhet genom att ta mig igenom ytterligare ett lager av försökande, ytterligare ett lager närmare kärnan av mig och hur jag faktiskt vill och trivs med att vara. Det gjorde ont, men just nu känner jag mig friare än på ett tag. Lyckligare än på ett tag.
Det är inte att jag inte tycker om att fylla år. Det är verkligen inte att jag inte vill bli påmind, jag älskar att få presenter och omtankar, älskar att folk hör av sig en masse på fejjan, älskar folk som grattar på alla upptänkliga ställen (astrud, here´s looking at you! <3), älskar folk som bara måste få krama lite på mig på den stora dagen. Det är bara fina saker? Jag gillar det.
Det är inuti mig det blir trasigt när det vankas födelsedagar. Det är inte en trasighet som vill bli lämnad ifred, det är en trasighet som förväntar sig att ingen ska bry sig och som inte riktigt vet hur den ska hantera när folk gör det, bara.
Jag kan inte förklara det bättre. Jag tycker att det är svårt att fylla år, helt enkelt, kanske är det för att sånt får mig att tänka på döden och tiden som flyr och allt det där vad vet jag. Det är svårt. Men jag vill verkligen inte låtsas som att jag inte fyller år, vill verkligen inte förtiga eller sopa under mattan. Jag vet bara inte hur jag ska handskas med det. Tur att man gör det så sällan.
(Jag känner mig faktiskt lite onödigt snårig när jag är såhär. Kan jag inte bara bestämma mig för att njuta av dagen? Bestämma mig för att strunta i allt skav och bara vara vettig? Nej, jag kan inte, men ja, jag förstår att det kan låta lite väl navelskådande, allt det här.)
Dagen började iallafall som planerat hemma hos syster, med en enkel frukost och en överraskning, en fin liten present, och en massa systerbabbel som var en ännu finare present. Och kattgos, katten var så kelen så jag fick knappt vara ifred. När jag låg i bäddsoffan innan jag gått upp kom den och tryckte sig mot min sida, spann som en tossing och ville ha outsinliga mängder krafs bakom öronen.
Fint.
Lite sorgligt också, kattgos i sängen är en sån där grej som litegrann punkterar mina skydd mot den värsta längtan efter armarna.
Hemväg förbi Nordstan där jag hämtade upp en blomma som skulle ha kommit med bud om jag lyckats ge nåt slags besked om när jag ämnade vara hemma. Jag tvekade en stund och konstaterade sen att det nog var bäst att hämta den själv; ett olivträd, ett litet ett, från pappafamiljen. Är det nåt med olivträd och trettiåringar?
Väl hemma hade jag egentligen inte tid med nåt, men jag målade litegrann iallafall, så skönt, att företa sig något handgripligt. Klättra på stegen och finna ro.
Sen stan igen, dejt med J & mangopanda som efter lite velande slutade på Solrosen och en riktigt maffig middag med mängder av vitlök. Fint häng, åh, trots att jag var så låg. Igen den där skammen över att inte lyckas rycka upp sig trots att folk anstränger sig för en och dyker upp för att visa lite kärlek.
Sen var det dags att träffa LF på stamstället. Jag var tidig och hon lite sen, jag satte mig i ett hörn av baren och pratade lite med Bartendern och Sura bartendern och nån annan som satt där, läste lite, smuttade på mitt kaffe. LF dök in, och sen satt vi i några timmar och var tyst-deppiga båda två, innan vi liksom lite utan att kunna hjälpa det började fnissa åt saker.
Vid nio kollade jag på klockan och konstaterade att jag nog skulle börja dra mig hemåt om en timme eller så. Vid det laget hade vi blivit lite småfulla och gaanska fnissiga, och LF valde det tillfället att basunera ut att jag faktiskt fyllde år, varpå hela baren vaknade till liv och sen var det ju inte nån idé att ens fundera på att ta sig hem i nåt skick där klättra på stegar är nåt annat än fullständigt suicidalt.
Jag fick en tjusig drink med tomtebloss och bling och parasoll, och ett par rejäla shottar vodka (har vi avhandlar detta förr? Jag shottar inte. Jag tycker om att dricka, jag vill därför inte hälla i mig saker som gör mig alldeles för full alldeles för fort, särskilt med tanke på att jag sällan har vett att sluta hälla ner saker i strupen bara för att jag borde). Men jag sänkte min sprit, med viss hjälp av LF, och sen rullade det bara på, och rätt vad det var så satt jag och Bartendern ensamma kvar i en stängd och nedsläckt bar.
Efter en stunds meandering fylleprat körde han ut mig med en kram, och jag promenerade hem genom frostigt gräs och på ljusnande gator.
Träffade på en märklig ung man på vägen, som ropade efter mig och gick med mig en stund. Han stannade och ville kramas ganska ofta, men när han försökte kyssa mig tittade jag bara på honom och konstaterade att det inte skulle bli nåt sånt.
Han sa att jag var fantastisk och ville inte släppa iväg mig över bron, till slut fick jag sätta ner foten för att han skulle förstå att jag var på väg hem och därmed basta.
Jag kom hem och fick faktiskt ut linserna innan jag slocknade. Vaknade igen ett par timmar senare. Jag har blivit så dålig på att sova på morgonen, i och för sig är det skönt att inte riskera att sova bort hela dagarna men de där gångerna man kommer i säng vid fem vill man kanske inte vakna första gången vid halv åtta. Jag somnade om ett par gånger men vid halv tio gick jag upp.
Det vore en fullständig lögn att påstå att jag var morsk de första timmarna, men efter lite gröt och te till frukost var jag stadig nog för en tur till ikea med systern. En tripp som finansierades med ett presentkort jag fick i julklapp och som resulterade i en enorm mängd käcka prylar som jag ska greja med imorgon innan mina tårtgäster anländer.
Och ser ni, jag tror att det kommer bli fint här hos mig. Det är redan helt okej, och när jag fixat de här grejerna som jag har på gång så kommer det bli ännu bättre. Och det kommer bli fint på mitt sätt, inte perfekt eller fantastiskt eller heminredningstidningsglansigt, men det kommer nog att vara ganska omisskännligt jag, och det kommer inte vara färdigt, det kommer finnas utrymme för allt möjligt att bli nytt eller annorlunda.
Det sägs ju om de där drömmarna om att hitta ett till rum där man bor att de betyder att man upptäcker nya sidor hos sig själv. Att ta i bruk ett rum som stått tomt känns som att växa i sidor som alltid funnits där men som man inte vetat vad man ska göra av. Det är sånt man lär sig igen och igen, man hittar nåt i sig själv som man plötsligt ser i ett nytt sammanhang men sen tappar man den där insikten medan man funderar på annat och så kommer man över den igen, och igen, men varje gång blir det allt självklarare och rätt vad det är har det där rummet blivit en alldeles vardaglig del av hur man lever i sitt hem.
Och jag har för mycket att säga, jag märker det, det blir ingen ordning ingen struktur jag bara slänger ner orden för att hålla kvar minnet av de här dagarna, jag måste sova också och morgondagen börjar tidigt så jag hinner ordna med allt innan det är dags att vara redo för vänner och tårtor.
Men jag känner mig så rik. Stormen från den gångna veckan har bedarrat, och jag går här i mitt liv och ser hur vackert allting är. Jag odlar hemliga trädgårdar, jag går mellan dem och ser hur en är uppdukad till festmåltid med lyktor i träden och skrattande damer, en annan är nattmörk och daggvåt med en stor skinande måne; en tredje är så lugn och doftar så friskt av mossa och vårbjörk, en är ingen trädgård alls utan en restaurang där man kan sitta med en vän och bli så bortskämd med god mat och fint sällskap att hjärtat lyser rött och klart och bara kan hoppas på att förtjäna alltihop.
Jag odlar så många trädgårdar, ibland känns det som att jag inte förtjänar dem eller som att de torkar ihop och blir stoft i mina händer, men just inatt, just nu känns det som att hela livet skimrar av stjärnor och festliga lyktor och eldflugor. Förstår ni?
Och det är så skönt att måla. Det är bland det bästa jag vet. Att gegga med färg på väggen, se den förändras under mina händer, se världen bli ett litet steg närmare hur jag skulle önska att den var.
Jag fick en present idag, med posten, tre skrivböcker och tre mjuka sköna pennor. Från någon som tror på mig på ett sätt som jag inte lyckas göra själv, än, men den här tilltron lyser mig en bit på vägen. Jag har redan börjat, lite, lite, i sängen, när jag mådde sådär illa imorse.
Hemliga trädgårdar och folk som tror på en när man inte orkar göra det själv.
Jag kan inte ha gått särskilt fel, trots allt.
