Anne
Communicado
12 jul 2010 19:56Jag är så obegripligt trött hela tiden. De första dagarna var det inte så märkligt att jag klockade trettontimmarsnätter, det hade trots allt varit en hård helg och resor tröttar väl alltid ut en. Det är nåt med att förflytta sig långa sträckor, man blir utmattad av att processa att man är nånstans långt bort från där man började trots att det går så fort som det gör.
Så det var inte så konstigt.
Men jag har varit här en vecka nu, och fortfarande sover jag minst tio timmar varje natt, och får jag av någon anledning inte det är jag död när jag vaknar. Sover som en stock trots midnattssol och pipande mygg.
Och så är jag asocial. Människor omkring mig som jag träffar sällan och skulle behöva prestera lite connection med nu när jag har chansen, och så pallar jag inte. Pallar inte att hänga på min fasters försök till Djupa Samtal, pallar inte att få igång min farmor på att prata om sånt som jag *vet* att hon skulle vilja prata om och som jag egentligen skulle vilja veta, om old times och sånt, pallar inte att bonda med syrran eller knappt ens med syskonbarnen.
För att inte tala om när jag är på "festival" i en närbelägen stad, ensam kjolkvinna bland idel joggingbyxor typ, och varje bartender (vad *är* det med bartenders? Jisses) och varje ordningsvakt ögnar mig som om jag var den enda kvinnan på hela området; besökarna vågade jag knappt titta på. Prima underlag, helt enkelt, men jag orkar nätt och jämt vara artig och hälsa tillbaka, svara på tilltal.
Jag vet inte vad det är. Eller, delvis vet jag: det är jobbigt för nån så verbal som jag att primärt umgås på ett språk jag inte gärna kan påstås behärska till fullo. Det är tröttande att försöka komma på formuleringar för att förmedla nåt vettigt, jag blir alldeles låst och vet inte vad jag ska säga. En del av folket pratar förvisso svenska, men det gör inte saken bättre för det är på en dialekt som jag lämnat så långt bakom mig att jag, den forna dialektkameleonten, inte vet hur jag ska prata längre.
Och så blir jag arg på mig själv när jag inte känner att jag tar vara på mina människor här uppe, jag känner mig som en svikare när jag inte orkar chatta upp farmor eller vara sådär nattpratig med faster eller komma min syster inpå livet eller lyssna på alla barnens historier. Min favoritperson här är min systerson, 1,5 år, han pratar inte än så vi skrattar åt varandra och kastar boll. Perfekt.
Jag tror inte ens att det bara handlar om språkproblem. Jag har svårt att släppa människorna här nära mig. Jag förstår det inte riktigt, jag tycker inte att jag brukar vara sån. Eller så kanske jag är det. Kanske är det den här intimiteten som förutsätts finnas mellan oss och som inte finns som ställer till det.
Och ingen frågar nåt om mig, mitt liv och vad jag har för mig. Jag vet att det åtminstone delvis är av finkänslighet, det där att vill jag berätta nåt så gör jag väl det, men det verkar inte som att jag riktigt jobbar på det sättet. Så jag säger inget. Jag sitter vid bord eller i soffor och hummar med i folks berättelser eller frågar om nåt, men bidrar inte med mycket själv.
Jag är sånhär. Kan vara. Hemlig, sluten, synbart tråkig. Kanske rätt igenom tråkig, kanske är jag precis så tom på samtalsämnen som jag känner mig. Det märks inte alltid, de senaste åren har det knappt märkts alls, men ibland, nu, känns det som att jag ska krypa ur mitt skinn av frustration inför min egen tystnad.
Jag sitter vid min systers köksbord och hör min faster konversera varenda person i rummet, och jag önskar att jag också kunde. Men när det blir tyst driver min blick ut genom fönstret, jag lutar hakan i handen och är bara trött, så trött, önskar att jag fick vara ifred och sova, önskar att jag inte behövde leva upp till alla de här relationerna som jag uppenbarligen inte klarar av att handskas med, önskar att jag var en annan. Någon som konverserar och inte blir intill döden trött efter fem minuters samtal.
