Anne
Rotar i det förgångna
3 aug 2010 14:28Jag stod på jobbet häromdagen och funderade över snatteri. Eller, över ungdomar som snattar och den där gamla klichén om att man gör det för att få uppmärksamhet, för att synas, för att nån ska bry sig.
Jag drog mig till minnes att jag tänkte på det när jag var 13-14 och själv ägnade mig åt snatteri. Jag minns att jag pratade om det med kompisar och skrattade rått åt att jag minsann inte ville att nån skulle se mig, jag var bara godissugen.
Det är intressant det där. Hur motivationerna för våra handlingar kan ligga på så himla många nivåer. För när jag sa att jag inte ville bli sedd så var det sant, jag kunde inte föreställa mig hur det skulle kunna ske på något annat sätt än att mina vanligtvis självupptagna föräldrar skulle ta mig i nacken och tala om för mig att jag skulle sköta mig så de fick återgå till sitt.
Jag snodde prylar för att jag ville ha dem. För att jag aldrig skulle ha råd att köpa alla de där sakerna som fanns att välja mellan, och inte kunde bestämma mig. Snodde godis för att jag verkligen var godissugen.
Jag var alltid godissugen. Ytterligare en klassiker, va? Trycka i sig choklad för att fylla tomrummet där man sitter böjd över nån av alla böcker från biblioteket som håller en sällskap, ett ständigt ylande i bålen -- och hjärtat har man inte lärt sig att mata så man säger att det är magen.
Och sådär är det, fortsätter det. Nya saker att dämpa ylandet med. En kontrollerande pojkvän, att uppfylla hans nycker är ett heltidsjobb och lyckas man får man känna sig betydelsefull. Ojoj. Och även om man inte lyckas, nån som ser mig hela tiden det är som gud som blivit kött och finns här hos mig. Men förr eller senare måste man tydligen ändå förverkliga sig själv och inte någon annans bild av en. Eller, att ständigt ändra sig för att vara någon till lags tär på en. Jag hade konstant ångest till slut.
Sen blev det öl. In i dimman, genom tjockan hörs inget yl. Eller kanske nåt spöklikt tjut men det är bara en mistlur nånstans därute, inget att bekymra sig om. När man inte är i dimman är man dessutom så trött att all energi går åt till att hålla livet i rullning, inte så mycket energi över till ylande inandömen då.
Och nu...
Jag dricker mycket mindre än jag brukar, och då var jag trots allt på galej senast i onsdags. Det vanliga är att jag sen dess skulle haft en eller kanske två ytterligare ölkvällar vid det här laget.
Jag kan inte gärna i min ålder fly från att inte bli sedd av mina föräldrar; nu handlar det väl om att på egen hand lära mig det som man ska lära sig av att bli sedd. Att man finns, att det man gör spelar roll utöver kategorier av bra eller dåligt, rätt eller fel. Att det man gör har konsekvenser för en själv och för andra, allt man gör eller inte gör, det är som fjärilens vingfladder som föder stormar i sahara, eller hur det var. Att det finns en mening i allt, just för att allt ändrar på nånting.
Att det där som tjuter på insidan inte behöver mat eller öl eller munkavle, utan en varm hand mot kinden och några mumlade ord; behöver, kort sagt, bara lite vänlig uppmärksamhet. Behöver bli utfrågat.
Det är så lätt att söka den där omtanken, de där frågorna från någon annan. Söka någon att krypa tätt intill, någon som man får vara nära tills man kommit dithän att man klarar av att släppa dem inpå sig, inpå det ylande hjärtat. Klarar av att svara på de hastigt förbiflygande frågorna som man önskar ville stanna till en stund så man hann samla sig och svara.
Men svaret kanske är nåt annat. Svaret kanske är att inte tro att lösningen finns i nästa ölglas, nästa nya kjol, nästa vackra sommar eller i en perfekt kropp. Att äga sitt hjärtas yl och se det för vad det är istället för att vara rädd för det och försöka dämpa det.
Jag har utvägar nu. Jag kan välja själv. Även om jag inte fått den vägledning man kunnat önska sig när jag var liten och förlorad så har jag lärt mig ett och annat nu, lärt mig viljan att göra bättre. Det har varit en onödigt lång väg, känns det som ibland, till ett fungerande som inte ens är optimalt. Men jag är glad att jag kommit såhärpass långt.
Jag läste i tidningen i morse att Jan Björklund tycker att det skolkas för mycket, och att lösningen på det problemet är att straffa skolkande barn för resten av deras liv.
Hur ska man förklara för den som inte förstår att för vissa handlar skoltiden om att bara överleva, att ta sig igenom så att man kan bli stor nog att uppfostra sig själv och äntligen bli som folk? Alla är inte under sina barndomsår vuxna nog att se till att de inte ställer till med permanenta skador, det är därför man behöver sina föräldrar.
Eller åtminstone ett litet mått av nåd.
Å andra sidan vet jag inte hur mitt liv sett ut idag om någon brytt sig om mitt skolkande, eller snattande. Eller tjuvrökande i skogen bakom skolan i mellanstadiet. Kanske hade även hårdhänta åtgärder ruskat om mig tillräckligt för att göra vägen hit lite mindre krokig, kanske till och med lite mindre smärtsam.
Och jag vet inte riktigt var jag får plats i historieskrivningens generaliseringar. Jag har aldrig varit värst, jag har alltid åtminstone perifert umgåtts med folk som ser mig som duktig på gränsen till outhärdlighet, samtidigt som jag i andra änden alltid haft folk som sett på mig med stora ögon och inte kunnat begripa hur jag kan fara fram som jag gör.
Ingen har nånsin förgripit sig på mig och mina föräldrar har aldrig övergivit mig, de har haft sina egna hederskodex, de har bara släppt ut mig som det självgående barn jag var och utgått från att de kan lita på mitt förnuft och på att jag klarar mig själv. Och det har jag gjort, och det har jag behövt få göra. Också.
Det är alltså inte syndast om mig i hela världen. Det är nog inte alls synd om mig, faktiskt. Livet är fullt av upplevelser och alla formar de en på oförutsägliga sätt, det tjänar inget till att dela in dem i bra och dåligt. Oavsett vilken kategori man väljer så finns de kvar, ligger där i loggarna över ens liv och förehavanden och är precis det de är.
Det är bättre att bara äga allt. Göra det till sitt, släppa in det i hjärtat, drapera det över ett hörn av internet, rycka på axlarna och sen låta det finnas, inte för att man behöver gå och peta i det men man behöver inte ignorera eller förtiga det heller. Det är vad det är, livet. Hit kom jag, på krokiga vägar, och jag har ingen som helst aning om vart jag tar vägen sen.
...och jag har suttit med den här texten hela förmiddagen och tvekat. Ska jag lägga upp den eller ska jag låta bli? Är den för naken, eller är det att den trots allt inte riktigt säger det jag försöker förmedla? Jag är egentligen inte ens rädd för att avslöja för mycket, jag är bara rädd för att göra det osnyggt, distanslöst.
Man måste ju ha distans, så ingen kommer för nära.
