Anne
Dansa för att hjärtat blöder
15 sep 2010 23:53Det finns. Allt finns. Ett steg och ett steg och ett steg blir en lång sträcka till slut. Man behöver inte ens tro det, man behöver bara ta stegen, ett efter ett, och rätt vad det är så är man nån vart.
Vissa dagar känns det som att man bara vill dö och att man alltid bara kommer vilja dö och alltid bara velat dö och aldrig nåt annat. Det är de dåliga dagarna.
De känns inte som att de kommer gå över.
Man vet att de går över men man känner det inte.
Sen kommer man hem till sin röra (fast den stinker iallafall inte längre, för komposten är slängd och lägenheten utvädrad, och är faktiskt allmänt mindre rörig än igår) och tittar igenom posten medan man går på toa.
Och så kommer man på att det finns ett ljus i slutet av tunneln, dagar när man inte behöver jobba utan kommer kunna göra lite vad man vill, en dag om inte så värst länge när det kommer nya friska pengar på kontot, en dag när allt gnetande man ägnat sig åt den sista tiden faktiskt betalar sig och man inte måste offra en tredjedels lön på gamla synder. En dag när alla de tomma stegen plötsligt fyller en sträcka man inte trodde att man skulle lyckas med att gå.
Och livet blir liksom större. Man kan göra vad man vill, man kan sitta i en av de där gröna fåtöljerna i köket och fundera på vad man helst av allt vill, smida en plan och fundera ut hur man gör verklighet av den.
Man kan sitta i soffan och dricka chai med mjölk och lyssna på Säkert!
Man kan lyfta blicken, prata om Grönland i fem minuter, svepa in sig i en morgonrock, höra regnet piska mot rutorna när musiken inte överröstar det, göra bloggrundan.
Jag vet inte om det är den mystiska icke-förkylningen som håller på att släppa, eller om det bara är en tillfällig topp för att det är skönt att vara hemma efter en plågsam dag på jobbet, men jag känner mig så märkligt energisk. Jag skulle vilja förändra nåt. Kyssa nån jag egentligen inte vågar kyssa, flytta till en ny stadsdel, säga upp mig, förnya min Höstgarderob, börja klättra, springa genom skogen och staden och livet och riva med mig vinden och få allt att fladdra och fnittra.
Vissa dagar hittar man hem till sig själv igen, och det kanske är rastlöst därinne men det är också trosvisst och fnittrigt och energiskt. Vissa dagar vill man bara leva, leva mer och större och livligare. De kan vara bra dagar. Om man hinner leva då, annars är de frustrerande dagar.
Och det låter så enkelt men är så svårt. Att strunta i de dåliga cirklarna, att låta dem finnas när de måste men släppa dem när de inte känns nödvändiga längre.
