Anne
Åt helvete med allt.
24 sep 2010 00:43Jag gick hem från stamstället inatt. Det var länge sen sist, länge sen jag vinglade biten hem till LF och vinkade av henne och sen vandrade vidare genom natten och över den höga bron och förbi alla sovande husen och uppför backen hem till mig.
Jag tror att det var lite kallt men jag var arg och väl ganska berusad och egentligen var det väl inte att jag promenerade så mycket som stampade hela vägen hem.
För se, jag sprang på armarna på stamstället. Och mellan oss förhåller det sig så att det alltid är jag som lägger mig där på järnvägsspåret och sen så kör han över mig ibland när han känner för det och sen gråter jag i ett par dagar.
Och av nån lustig anledning är jag liksom trött på det. Så jag ser honom, och jag ser att han pratar med vår gemensamma vän, och när våra blickar möts nickar jag mot honom, och när jag stöter på hans polare i baren pratar jag lite med honom för vi känner också varann, lite.
Men jag går inte fram till armarna och jag säger inget till honom, och han säger inget till mig och kommer inte fram och jag antar att det är så han vill ha det och mig stör det inte heller, visst delar vi jaktmarker men det är många som hänger där som jag aldrig pratar med, ibland måste man bara lära sig att släppa och låta folk vara.
Jag är lite dämpad och lite rastlös men jag gör vad jag kan för att ha en trevlig kväll, och jag har det också.
Och sen ska han gå så han kommer fram för att säga hejdå till vår gemensamma vän och ge henne en kram. Jag tittar på honom med ett höjt ögonbryn och han ser besvärad ut och sen... räcker han fram handen, jag skakar den och han går.
En stund senare kommer hans polare fram till oss och vill hänga, för han var minsann inte redo att gå hem.
Och efter att ha babblat en stund vänder sig polaren till mig och säger att armarna tror att jag är arg på honom, och när han vägrar släppa ämnet trots att jag försöker undvika det så frågar jag varför han tror det.
Och då svarar polaren. Att armarna sagt att jag tycker att han har "led me on", när han i själva verket bara försökt vara *snäll*. ("Du vet hur armarna är, han vill ju vara snäll mot alla.") Och jag bara tittar på honom och fnyser och vet inte vart jag ska ta vägen. Sen stormar jag ut och försöker ringa, men naturligtvis har armarna sin telefon avstängd.
Så jag skickar ett sms där jag skriver ganska precis vad jag tycker, om hur man gör när man är snäll ("testa ärlighet! Vissa gillar sånt!") och får med ungefär varenda känga jag hållit tand för tunga om, inklusive "kul att du ringde när du sa! Alla gångerna!" till "grattis till flickvännen!" för att avrunda med ett "fan, jag trodde ändå att du fattade nånting."
Och sen känner jag mig ändå lite nöjd, jag har iallafall fått sagt det jag ville, men jag känner mig så jävla skitig också. Jaha. Han ville vara snäll. Jag är ett så hopplöst jävla fall att han måste göra våld på sig själv och vara med mig för att vara *snäll*. Och sen pallar han inte det och då blir jag arg på honom och bara för att han velat vara lite *snäll*. Taskigt av mig, liksom.
Som vi alla vet eller många av oss åtminstone listat ut så har jag vissa problem med att lita på folk, att lita på att de vill vara med mig. Oftast kan jag surfa på vågen av min charm och min runda barm och ignorera allt som gnager, glida förbi innan tvivlet hinner bita sig fast, men en sån här sak hugger mig mitt i magen och viker mig dubbel och sänker mig rätt i diket.
Visst, jag är mest arg, jag är mest övertygad om att skita i det och inte låta det betyda nåt för jag orkar verkligen inte förlora mer energi och tankekraft på den här grabben och hans jävla nycker.
Men tillsammans med vänner som glider undan åt olika håll och den här oförmågan jag tydligen har att träffa någon som vill vara-vara med mig, och inte bara vara kompis (eller snarare bara ytligt bekant), och allt strul som blir så fort jag delar långa ögonkast med någon, så känns det som att ja. Nej. Helvete.
Men jag har inte tid med folks nycker. Jag försöker komma ihåg det.
Vill man spela på mina sårbarheter så varsågod, men jag tänker inte bry mig i all evighet. Armarna fick två år, nästa idiot som försöker leka med mig kommer inte åtnjuta samma privilegium.
Ring när du säger att du ska, prata med mig om du har ett beef med mig, bete dig som en vuxen människa.
I´m goddamn fucking worth it.
