Anne
Drama med armar, del 147
27 sep 2010 01:54Balansen. Jag vet inte.
Jag vet inte hur man gör detta att leva tillsammans med andra människor, men jag gör så gott jag kan.
Som med armarna. Han är så trasig att det inte riktigt går att begripa, det blir liksom samma fenomen som när man envisas med att trycka på strömbrytaren för att det är så himla mörkt med strömavbrott. Man vill liksom bara... gå rätt igenom det som inte fungerar.
Vi pratade ju inatt. Hans version av vad han sagt till sin förvirrade polare innehöll också ordet snäll, men i övrigt var det inte mycket som stämde överens. Han menade att han försökt hålla snacket till ett minimum, men när polaren frågat om den påtagliga kylan mellan oss hade han svarat att han inte varit så snäll mot mig och att han trodde att jag var arg.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro på. Jag är bara fascinerad av det här. Av att det är drama, av att jag ibland kan vara så fantastiskt verbal, säga precis vad jag menar och det på ett sätt som nästan låter som en häftig film. Av att han är någon jag verkligen inte förstår, på vissa sätt, men att jag på andra sätt lär mig lite mer med ojämna mellanrum, kommer ett lager djupare och bökar runt och försöker förstå hur han fungerar och hur jag ska få honom att förstå och ta till sig det jag säger.
Det handlar inte längre om att vara förälskad och vilja vara nära. Det handlar om att nå fram.
Det känns som att det är sånt här som jag lever för. Ta mig fram i vad det betyder att vara människa, försöka förstå det som gör ont och det som är skevt och det som man bara vill fnysa åt och vända ryggen till för att man inte begriper det.
Jag vill förstå armarna för att jag vill förstå det som gör ont i världen. För att jag läste Carsten Jensens bok om Carl Rasmussen och kände igen mig i Rasmussens ovilja att möta livets mörker, och känner mig inte riktigt tillfreds med det igenkännandet.
Sen vill jag ju förstå just armarna för att det är just han, det är nånting med honom som har krokat fast i mig, det är så mycket i honom som jag har i mig också. För att det gör mig lycklig att umgås med honom.
Trots allt.
Men så är det balansen. Mellan nyfikenheten och självbevarelsedriften.
Och strömavbrott går över förr eller senare, och det funkar att trycka på knappar för att skingra mörkret igen. Jag vet inte om det fungerar så med människor.
Jag vet inte ens om han är uppriktig mot mig när vi springer på varandra såhär. Jag har starkt på känn att polaren faktiskt har rätt i det han säger om att armarna vill vara folk till lags; det händer att han säger saker som är precis vad jag vill höra och att det bara känns... fel. Som att han, ja. Säger vad jag vill höra för att vara snäll, för att göra det lättare för mig en stund.
Men jag är bättre på att avfärda sånt nu. Jag känner igen känslan, vågar tro att jag klarar mig även utan hans överdrifter eller "snällheter". Inatt när han försökte styra in samtalet på hur speciell jag är för honom fick han inte ens prata färdigt, jag började gräva i nån ömmare punkt istället.
Jag minns inte detaljerna så bra. Men det var nog ett bra samtal, så länge det varade.
Vi har skickat lite sms idag. Han föreslog att vi skulle träffas och prata nån gång när vi är nyktra, och sa att det jag sa igår lät vettigt. Naturligtvis är han upptagen de närmaste dagarna, men han lovade att höra av sig sen. "Okej", skrev jag, "då litar jag på det."
Jag vet inte om jag tror att han kommer att göra det. Jag tror att han vill det. Och jag tror att det inte spelar så stor roll när vi pratar, förr eller senare kommer vi springa på varann igen och kan ha lite mer drama, lite mer blod och svett och tårar, lite mer på riktigt.
Han är som en landsväg rätt in i mig, och där han far fram ställer han till med elände emellanåt, men han visar också vägen till bitar av mig själv som jag inte når på egen hand. Jag kan vara okej med att ha det såhär.
Det är inte bråttom.