Anne
Gå troll
17 okt 2010 21:00Det känns som att Ord inte riktigt fungerar för mig just nu. Jag tror inte det finns några andra lösningar än att skriva sig ur svackan, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. (Hence the svacka, I guess.)
Det är inte det att det inte händer nåt. Visst händer det grejer. Det är bara att det känns som att allt har hänt förr, till förbannelse, vissa saker med samma aktörer och andra med andra, det har tappat sin smak. Ni skulle ha frågat mig i måndags, då kändes det nytt och jag var full av hopp och förtröstan.
Men skit i det nu. Jag slet ut mig till molekylnivå i fredags, men igår hade jag en dag av återhämtning (läs: sängläge med Wennstams bok om våldtagna flickor. Mycket mysigt) som avrundades med lite städning och fix, nog för att jag skulle känna mig lite småduktig.
Idag har jag också sovit länge, trots att jag kom i säng i hyfsad tid igår, men nu börjar det kännas som att jag kanske kan vara normal igen. Ska dammsuga lite ikväll tänkte jag, laga lite middag så jag kan ladda upp med matlådor i frysen, sen kommer min vän hem igen och vi kan dricka te och prata lite innan sovdags.
Dagen har förflutit under lugna former, jag rev upp mig ur sängen och ansade mina skäggiga vader innan jag åkte till stan för att möta en vän. Promenad genom höstgöteborg, Järntorget-Linnégatan-Slottsskogen-Majorna, fika på zenit, blädder på Bengans innan vi skildes åt.
Det var fint att träffa vännen, vi pratade om allt möjligt och en del framstod klarare efteråt. Till exempel att man får känna sig besviken på folk och att man ibland behöver säga sånt man tänker på, både för sin egen och för andras skull. För att visa att man ändå nånstans tror på folk. Jag vet inte.
Jag lämnade min vän på Stigbergstorget och fortsatte nedför backen, förbi stamstället (jag blev ikappsprungen av Sura bartendern strax innan, han klappade mig kärvänligt på rumpan och frågade hur det var. Om jag berättade hur våra interaktioner fungerar vet jag inte om någon skulle förstå), till Järntorget. Stod lutad mot ett staket en stund och tittade på alla människor. Alla par man ser överallt, och nästan hälften av männen tar ögonkontakt och jag lutar åt att tappa hoppet om människorna.
Fast sen tänker jag att ögonkontakt, allt behöver inte handla om sex, folk kanske bara är öppna i största allmänhet. Öppna för att ta kontakt med varandra, se varandra, nyfikna på världen. Det ska ju gudarna veta att jag är, och jag vill ju inte ligga med allt och alla. På sig själv kanske man trots allt kan känna andra. Lite iallafall.
Hoppet. Jag vet inte. Man kan nog klara sig utan det, men det är så mycket tyngre då. Det är skönt att flyga lite på den där tron på att man ibland kan träffa folk som tycker om en och vill prata med en och tycker att man är värd besväret.
Flyga på nattliga pratstunder som är chockerande uppriktiga och tillåtande, på hoppet om att de är lika omskakande och betydelsefulla för den man delar dem med.
Det är inte alltid så. Inte ens ofta. Kanske är de aldrig det, men jag kan inte riktigt sluta hoppas.
För det blir så ledsamt då.
Jag fortsatte från Järntorget efter en stund, promenerade omkring, klättrade upp på Carolus Rex och tittade på staden, satte mig på en bänk och tänkte på att inte tänka så mycket.
Det var skönt att vandra runt på måfå alldeles själv. Det är skönt att vara alldeles själv, ett autonomt subjekt med egen agenda, om den så bara består i att långsamt vandra bort nåt grus som fastnat under skorna eller i själen.
Autonom. Det är jag det.
Jag handlade lite och begick ett hembesök med te på vägen hem. Mer prat men andra perspektiv.
Nu ska jag laga mat, sa jag det redan? Det blir gröna linser med yoghurt och koriander, och lite annat roligt.
Vi säger så.
