Anne
Nåt så nära kan va´ så långt bort
12 nov 2010 21:14Ibland så bara tittar vi på varann och det är som att jag bygger bo i hans ansikte, eller hans ansikte i mig.
Kanske båda.
Vi tycker om en massa samma saker, skrattar åt samma saker, bygger på varandras fåniga skämt och skrattar oss fördärvade. Håller om varann i mörkret och pratar om rädsla, pratar om rädslor som man egentligen inte vågar prata om med någon som är involverad i dem, pratar genom tårar och förkylningssnörvel och till fnissighet.
Vi hånglar som tonåringar i timmar, tills det skymmer, utan att ens få av oss kläderna, hånglar fast magarna kurrar och vi inte fått i oss mat på hela dagen. Bara en liten kyss till...
Han kallar det passion och säger att han inte trodde att han hade det i sig. Jag vet inte vad jag ska kalla det men jag beskriver det som att ramla igenom ett hål i verkligheten och hamna i en helt annan värld. Jag har inte varit med om nåt sånt här förr.
Jag vill bara vara med honom och han kommer och klappar på mig när jag ligger hemma sjuk och jag vill inte att han ska gå.
Men samtidigt känner jag mig helt tom, efter ett tag, tom på samtalsämnen, tom på umgängesork, så jag sparkar ut honom medan jag håller fast i hans jacka och ger honom en sista kyss lutad ut i trapphuset.
Han är 16 år äldre än jag, hans dotter tio år yngre. Hans ansikte bygger bo i mig och jag gör mig hemmastadd i det, han kysser min mage med en grundlighet som om han inte hade ett endaste annat intresse för ögonen just just då.
Åh.
En dag i taget fast många, många dagar. Så sa vi igårkväll.
Han läste för mig ur En Herrgårdssägen för jag trodde det skulle vara trevligt och lite avslappnande att lyssna på när jag låg sjuk.
Hans röst gav mig hjärtklappning, fast det sa jag inte.
Anne: "När man är så mjuk i hjärtat som jag blir av dig känns det som att man får skylla sig själv om man får ont."
En dag i taget men många, många dagar.
Jag vill verkligen ta det här en dag i taget, låta det vara fint, inte ta ut det onda i förskott.
Jag vet ändå inte vartåt det bär, vi lär just känna varann, det kan ta vägen vart som helst.
Men jag tar ut. Åldern. De där barnen som jag inte är säker på att jag ens vill ha, de finns där och påminner om att såhär blir de garanterat inte gjorda. Och vad ska folk säga, inte ens i valet av partner kan jag hålla mig inom de där ändå ganska vida ramarna för vad till exempel min pappa klarar av att glädja sig åt. Det skiljer tre år mellan dem i ålder, det kommer ta tid för honom att smälta det.
Men det är ändå petitesser. Egentligen.
Jag bygger bo i vecken runt mungiporna, i ögonbrynen, den rödkyssta munnen, ögonen som kan möta en blick hur lång den än blir, i håret som står åt alla håll och faller i slingor vid tinningarna.
Det räcker så, egentligen. Jag har aldrig varit med om något liknande så jag vet inte vad som kommer att hända. Det ger sig, det brukar det mesta göra.
