Anne
Mellandagsmellansnack
27 dec 2010 12:52Jag tänker. Det känns som att det är samma gamla, nästan lite genant att dra upp igen och igen, det är det här med livet och hur man lever det och vad man vill göra av det.
Och mitt jobb, mitt erbarmligt tråkiga jävla jobb, rent ut sagt, jag är ständigt sen till det för att jag ända in i det sista (och lite förbi det sista, till och med) förtränger att jag måste ta mig dit.
Och pengar.
Och att bidra med nåt, och att det känns som att jag inte gör det, jag äter och sover och jobbar (och nån måste ju göra det jag gör, men det spelar ingen roll om det är jag eller en apa med hatt) och älskar (där handlar det möjligtvis lite mer om mig, ja) och försöker vara en anständig människa åtminstone ibland.
Jag har det i mig att göra mitt jobb bra. Det kommer fram folk ibland som bubblar av förtjusning och berättar att de alltid väljer mig om de kan och att jag passar så bra för det jag gör, är så duktig snabb och vänlig. Jag vet att jag kan.
Men jag orkar inte bemöda mig längre. Det handlar inte ens om slapphet, om att det är för jobbigt, sen när är det jobbigt att vara snäll mot folk? Det är tusen gånger jobbigare att låta bli.
Men. Jag är så upptagen med att hålla mitt inre i schack, att hantera den stressade pulsen, det klapprande hjärtat. Upptagen med att parera all obetänksamhet från omgivningen som inte är illa ment och som jag borde låta rinna av mig men som fastnar, och jagar på det skenande hjärtat lite till, och ökar beklämningen och får mig att bli svart i blicken och trotsig och elak. Så upptagen med att kort sagt hålla mig upprätt, att det inte finns nåt över för att vara uppmärksam och hjärtlig och den större personen.
Jag passar för mitt jobb, kanhända, men det passar inte mig. Det dödar mig, dödar det i mig som fladdrar med sina händer och glittrar med sina ögon och som obemärkt lägger märke till sådant som senare kan bli en blombukett framdragen ur rockärmen.
Det dödar min magi, kort sagt, dödar skrattet i magen och universums oändlighet.
Sånt tänker jag på.
Och sen tänker jag att universum är oändligt, man kan göra vad som helst, och jag smider små planer och har lite idéer om vart jag ska ta vägen, och sen får jag syn på hur oändlig oändligheten kan vara, hur många alternativa vägar som finns, hur många steg varje väg egentligen innebär och hur fantastiskt korta ben jag egentligen har.
Åh, det känns så hopplöst ibland.
Det är så nära till hands att bara vara pessimist. Att vara rädd och liten och säga nej till allt, inte tro på nåt, inte försöka nåt. Men jag orkar inte leva så heller.
Så jag försöker tänka på de bra sakerna. På de små stegen som jag faktiskt redan gått, de vägar jag redan tillryggalagt på mina korta ben.
Loggar in på internetbanken och konstaterar att jag inte regelmässigt skuldsätter mig varje månad längre, som jag gjorde i början av året, utan att jag till och med ligger redigt på plus trots att räkningar är betalda och lönen var mindre än vanligt pga två karensdagar och nån sjukdag.
Sitter framför en öl och pizza med LF på stamstället och konstaterar att jag inte varit där på en månad eller så. Det är fint att komma dit ibland, men det är skönt att inte vara en inventarie längre; skönt med variation i tillvaron.
Ser mig omkring i lägenheten, på den renskrubbade diskbänken och på krukväxterna i fönstret, konstaterar att det förvisso kunde vara läge för en omgång med golvmoppen men att det i övrigt är rätt så välstädat hemma.
Lyssnar på fin japansk popmusik som jag inte hört på åratal, konstaterar att jag inte direkt förstår mer än sist men att jag blir varm i hjärtat och inte längre trasig av det.
Tänker på tvåsamt julfirande i stillhet, konstaterar att det som gav mig ångest och djupa ensamhetskänslor med den förra personen jag gjorde sånt med bara känns bra nu. 38 timmars samvaro, med närhet och prat och god mat. Jag kan, jag också, och vi kan, och vi har nåt som känns alldeles omöjligt i hjärtat. Inte omöjligt som att "nej det här går ju inte", utan omöjligt som... omöjligt som i "hur kan det här finnas?". Omöjligt som en hundvalp som bara ska äta upp gardiner och bajsa i blomkrukor men som gör det på ett så charmigt sätt att man bara skrattar åt det och är lycklig.
...och där har vi kanske den minst romantiska synen man kan ha på ett förhållande, jag vet inte.
Jag var ändå nån slags romantiker en gång i tiden, vad hände?
Men ja.
Jag försöker göra mig förtjänt av det här som jag fått, och i det ingår väl på nåt sätt att vilja göra nåt mer, bli nåt större, växa lite istället för att bara vara. Även om, eller kanske just på grund av att, "bara vara" har blivit nåt som gör hjärtat mjukt och stort.
Så jag funderar på vart jag ska ta vägen, vilken väg jag ska gå, hur jag ska ta mig fram på mina förhållandevis korta ben i ett universum som trots allt är oändligt.
