Anne
Brunn och ål
14 apr 2011 00:12En märklig dag. Efter ett par dagar djupt försjunken i mig själv poppar jag upp till ytan, som en hårt pumpad fotboll. Förnimmer knappt en enda sinnesrörelse hos mig själv, ser bara omvärlden, hej alla människor hej lilla buske hej grässtrå och busschaufför. Försöker till och med prata med grannen i tvättstugan, jag tror hon blev rädd.
På jobbet är jag glad, trevlig, duktig. Hittar på en lite oortodox lösning på problemet att vi är för få på kvällen, min chef blir förvånad och tacksam och jag förstår först inte riktigt vad hon menar.
Jag är pepp och jag är inte inuti. Bara i gränsmarkerna av mig själv, fotbollens utspända skinn. Det är inte på ett dåligt sätt alls, det är skönt som omväxling och det fungerar bra, både för mig och för omgivningen.
På kvällen, strax innan det är dags för hemgång, känner jag mig hotad av tingen som står ett par meter bort. Det är nåt olycksbådande över dem, ett slags verklighet som skaver mot mitt spända skinn kanske.
På vägen hem från bussen i kvällsmörkret möter jag en upplyst buss halvfull av människor jag inte vet något om. Varje gång jag ser ett upplyst kollektivfordon svepa förbi i mörkret känns det som att se en fest glida förbi, jag kan nästan ana ljudet av klirrande glas och sorlande röster och en valsmelodi. Mysterier färdas genom natten, de vet inte om det alls men jag undrar vilka de är där ombord på bussen. Det är som att en bit av min själ följer med, bergtagen, bortsvept av mysterierna.
I mig finns en brunn som man kan ösa ur eller drunkna i eller kanske bådadera. I botten av den finns kanske en ål som sätter i sig det som drunknar, jag vet inte säkert.
Jag tappar något slags fäste och glider iväg, jag vet inte vart, jag hoppas att den här stökiga tiden tar slut snart och att det blir bra och att jag inte blir vansinnig först.
Hej jag är Anne och jag klarar det här. Redig tös.
* * *
Igår fortsatte jag mitt ommöblerande, hemma. Bland annat röjde jag ur garderoben som innehöll alla krukor jag samlat på mig genom år av krukväxtexperiment och hittade en massa frön med bäst före-datum c:a 2005. Jag sådde nästan allihop, de kanske inte gror men de kanske gror. Jag tror att jag tror på mina frön, jag tror att jag tror på livet och det som växer och morgondagen.
Frön brukar vara rätt så livskraftiga.
Sen pratade jag i telefon med en karl som bor på andra sidan stan och han sa att han funderat på hur det skulle vara att bo med mig i min lägenhet när jag sa att jag kanske känner mig lite ensam utan mangopanda. Först frågade han om det skulle kännas mindre ensamt om han flyttade in, jag sa nog ja.
Jag blev förvånad över att han tänkt på det. Jag blir förvånad varje gång jag fattar att han går omkring och tänker på mig ibland också, sover i tröjor jag lånat nån gång, luktar på sina kuddar när jag varit där. Jag vet ju att jag är kär i honom, men hur kan det vara så att han är kär i mig? Hur kan det jag känner i mig samtidigt finnas utanför mig?
* * *
Människors omdömen om mig sätter mig i gungning. Det är inte de negativa kommentarerna som sänker mig mest, dem kan jag skaka av mig för de handlar inte om mig. Eller, visst kan de ha något slags anknytning till mig, men de är subjektiva bedömningar som jag visserligen kan ta lärdom av men inte behöver ta till mig.
Jag blir som mest skakad av dem som kallar mig klok eller tackar mig för nåt jag är och inte bara nåt jag gör för att det är så det går till eller som bara ger mig kärlek och vill vara med mig. Vad gör man av uppskattning? Släpper jag den inpå mig så öppnar den vägen för att allt det hemska också kan vara på riktigt. Avvisar jag den avvisar jag också givaren.
Nej, liv, dig blir jag inte klok på.
